oups

Idag var jag på Värmlands och fotade, som vanligt tog det emot nåt våldsamt att rulla av sängen där jag låg och tittade på tv blandat med Black Adder på datorn, byta om från mysbyxor och huvtröja till jeans och t-shirt. Sen plocka i ordning grejerna, se till att batterierna i kameran är laddade, fixa fräsha batterier i blixten och ett par hyfsat fräscha som backup i fickan. Ta en lagom stor bunt unt-lappar och stoppa i bakfickan. Se till att jag har en penna som funkar och stoppa blocket i fickan. Öronpluggar i andra fickan, glömde dem en gång, aldrig mer. När allt är kollat och påplockat är det bara att ta sig iväg, klockan brukar vid det här laget vara runt 23.

För det första missbedömde jag temperaturen ute, jag sket i kameraväskan och tog kameran över axeln. Bad choice, första bilden jag skulle ta hade linsen immat igen totalt. Som tur är har jag ett filter ytters så jag gned av det lite snabbt med fingert och kunde ta bilden, sen fick jag gnugga rent filtret med tröjan. Det hela gick smidigt, ovanligt smidigt. Nu när jag har gjort klart allt märkte jag också att alla exponeringar var ovanligt bra. Inte många bilder behövde kasseras pga missad skärpa eller nåt annat trams. Behövde inte redigera så mkt heller, mest bara skärpa upp lite.

Dock började kvällen lite annorlunda, jag brukar alltid ta en vända för att kolla av stället. Började med att gå upp till över baren, där stötte jag på någon jag kände igen mycket väl. Hon kom fram och hälsade och frågade hur det var med mig, hon visste mitt namn. Men i mitt huvud stod det bara stilla. Jag kände ju igen henne, men varifrån och vem hon var var liksom helt bortblåst. Jag frågade om jag fick ta en bild, men frågade inte om namnet eftersom det var uppenbart att jag borde kunna det.

Det gnagde i mitt bakhuvud hela kvällen, jag gick igenom alla olika grupperingar jag varit en del av de senaste åren. Men jag fick ingen träff. Det var inte någon jag umgåtts mycket med för det skulle jag komma ihåg. På väg hem fick jag plötsligt en mental bild av att jag hört henne hålla tal. Retorik. Men a-kursen eller b-kursen. Mindes inte så många från a-kursen, men hon kunde vara kompis till Caisa. Såg ut att ha samma stil och så iaf. Men varför skulle jag komma ihåg någon av hennes kompisar. Jag umgicks ju aldrig med henne "privat" så att säga, bara i skolan.

När jag cyklade över kyrkogården slog det mig. Amanda. Amanda Gordon. B-kursen i retorik, hela hösten. Eftersom du kanske inte märkte det så kanske det är onödigt att be om ursäkt, men jag ber ändå om ursäkt för att jag glömde bort vad du heter och var jag träffat dig.



Dagens visdomsord: Det är bra när man slipper trampa i krossat glas och få drinkar hällda på sig.

saker som är jobbiga att inse när man lagt sig i sängen

# att jag inte tagit ur linserna
# att fjärrkontrollen till tv'n ligger på skrivbordet
# att mitt lypsyl ligger i byxfickan
# att telefonen ligger på skrivbordet
# att jag måste göra det fula
# att jag måste pissa
# att jag är törstig
# att taket snurrar(händer mer och mer sällan, men vissa fredag/lördagkvällar har det hänt)
# att jag fortfarande inte fixat en sänglampa som jag kan släcka utan att gå ur sängen
# att allt som är roligt att läsa ligger nån annanstans än på högtalaren bredvid sängen
# att glasögonen ligger på matbordet
# att jag glömt stänga av datorn
# att jag glömt släcka en lampa
# att dörren är öppen ut till korridoren
# att jag är hungrig
# att klockan är efter 2 och jag ska upp tidigt


Gitarristen i Hoffmaestro, fotade när de spelade på Katalin

Dagens visdomsord: Det enda som inte är bra för din kropp är sånt som du inte kan svälja, det säger ju sig själv.

frusssssstreeerande

Har just gjort klart första utkastet av en sak på uppdrag av en annan sak. Efter att ha gjort det inledande arbetet och fått mycket material, som jag var smärtsamt medveten om att det inte skulle få plats var det således dags att klottra ner det hela. Är du medveten om hur lite man hinner säga med 2000tecken? Frustrationen är på topp och jag har dödat alla darlings jag har. Sliter mitt pungskinn av viljan att berätta, förklara, beskriva. Sätta ord på ljud och känslor. Skrika ut mina bokstäver med tangentbordets hjälp. Men icke. 2000 tecken. Det är allt jag har att använda. 2000 tecken. Det är allt som ska ge min, deras berättelse rättvisa. I det stora hela är det kanske en banal historia jag har att berätta, men den betyder väldigt mycket för de som gett mig förtroendet att föra den vidare. Och jag vill verkligen, verkligen inte göra dem besvikna.

Nu ska jag sova, får fortsätta med det här lilla knyttet till text imorgon.

Dagens visdomsord: Om du ställer dina äckliga klätterskor i hallen, ja då kommer det onekligen att lukta illa i hallen. Det är inte mer komplicerat än så.



Gammal idé som jag försökte återskapa med lite bättre resultat, men njae jag vet inte.

Bananflöjt och sadelsmorning

För en stund sedan blev jag klar med kvällens galleri från en krog i Uppsala. VImmelafton för UNT: Lite extra pengar och några känner igen mitt namn på redaktionen. Tyvärr var kvällens vända lite komplicerad, det var nämligen en fotograf från Uteliv Uppsala där också, även huset egna fotograf sprang runt och plåtade. Det var inte heller så mycket folk, så vi fick slåss lite om motiven. Tyvärr var iaf den ena fotografen som sprang runt där inte riktigt lika, enligt mig, schysst som jag är. Nu menar jag inte rent personligt utan snarare på ett professionellt plan. När Unt, fotografer fotar vimmel ska vi alltid fråga om personens namn och ge dem en lapp som informerar om var bilden hamnar och hur de kontar någon som kan ta bort deras bild. Det innebär att vi måste ha en förhållandevis bra kontakt med de vi fotar. Den andra fotografen där, sket i detta och fotade folk lite hur han ville, utan att fråga först. Vilket märktes för det var många som blev arga på mig när jag kom fram och frågade om jag fick ta en bild på dem. De associerade kameran med den andra snubben som då tydligen tagit bilder på dem utan att de ville det.

Vid ett flertal tillfällen försvarade jag mig och sa att jag inte hade tagit några bilder på dem, och att jag inte skulle göra så heller om de inte ville vara med. När jag sa att det var tre olika fotografer där under kvällen och vi fotograferade alla för olika kunder verkade en del fatta att jag inte var som de andra. Eftersom jag uppenbarligen inte tog någon bild när de sa nej.

Det känns oetiskt och oprofessionellt att jobba som minst en av de andra fotograferna gjorde. Jag vet inte om det är min lätt maniska åsikt om privatlivets helgd eller om det beror på att jag faktiskt läst, om än väldigt lite, pressetik. Men även ett par högskolapoäng etik i andra sammanhang.

Men nu ska jag sova, till frukost får det bli nybakade scones med jordgubbssylt. Det är fint det. God natt värld. God natt tussan.

Dagens visdomsord: Fulla människor vill ofta vara med på bild, men det blir sällan bra.

Offerlamm på rad, slakta och var glad

Jag har märkt att jag inte skriver speciellt ofta här, det stör väl kanske ingen, förutom mig själv. Skitsamma det var inte det jag tänkte på.

Förra helgen var jag och fia på Avatar, den fantastiska re-maken på Pocahontas. Bra film, tufft med 3D och allt sånt, men det var inte dit jag ville komma. På raden framför oss sitter en förhållandevis överviktig kvinna i förhållandevis punkig utstyrsel. Allt väl så långt. Men på toppen av detta antagligen vänstervridna, piercade huvud står en frisyr som ger en tydlig siluett på himlen. En ensam fråga dyker då upp i mitt lilla huvud. Den liksom hoppade på mig som en leopard på en antiloop. Vem i helvete går på bio med tuppkam?

Som tur var satt hon snett framför mig åt vänster, fia satt till höger om mig. Hade den övergödda kvinnan med vansinnesfrisyren suttit framför henne hade hon nog på sin höjd sett en fånig frilla i 3D och inte Sam Worthington(heter han så?) som jättesmurf.

Nu ska jag dra mig mot gymmet, frågan är vilket, Blåsenhus är närmast. Lathet är uppfinningars moder.

Dagens visdomsord: Gå inte på bio med tuppkam ditt sengångarollon.

the nine have left minas morgul

Kanske lite tidigt att säga, men något rör sig nere i mörkret. Anledning: jag har tröttnat på att sitta likt en avmagrad fågelunge med munnen öppen och vänta på att min fågelmamma ska komma och kräkas ner en näringsrik gröt av redan nedbruten mat i min hals. Dags att börja tugga själv, just nu håller jag på att utvärdera vilka ställen som ger mest käkmuskler för att sedan försöka skrapa ihop lite egen fisk(jag väljer att vara en sjöfågel) och sedan tugga, mala och svälja.

Ni som inte förstår vad jag pratar om, ingen fara, ni kommer att bli varse.

Den här veckan jobbar jag halvtid på KB med webpublicering. Mellan varven ganska kul, som när jag idag hittade Canons 5200mm f/14 till salu på ebay, för det facila priset 45.000 dollar. Jag vill ha det objektivet, och de två oxar som krävs för att bära det, eller det räcker med en oxe alternativt två bredryggade ryska sjömän. Skiten råkar ju väga 100 kilo. Dock har jag ju inte Canon, vilet inte stör mig, om jag kan betala för objektivet kan jag nog specialbeställa en adapter som gör att det funkar. Nu snackar vi papparazzi.
men mellan de roliga varven är det mindre kul, t.ex. att göra fotoguidens nyhetsbrev, allt som ska klippas och klistras gör bengt uttråkad.

Sen ligger ju ett paket med nya kameraprylar på posten och väntar på mig. Fast kameragrejer är det ju inte, det är ljusprylar, menmen prylar likt förbannat.

Nu ska jag fylla badkaret med vatten och äta vaniljmunkar. Medan jag ligger i badkaret.

Dagens visdomsord: När du går på toa, se till att det inte sitter någon där reda, det blir lätt trångt.