Det var en ryss, en finsk.....
Ilija försökte se genom tygtrasan som var bunden hårt kring hans huvud. Försökte finna en imaginär ögonkontakt med det par ögon som tittade på honom längs en mauserpipa fem meter framför honom. Han tänkte att det kanske skulle ordna sig om då. Att kulan kanske skulle missa honom. Men hur han än försökte tog blicken stopp mot det solkiga tyget framför hans ögon. Ilija och hans kamrater hade blivit tillfångatagna av finnarna när de skurits av från sitt kompani vid stridigheter utanför Tolvajärvi norr om Ladoga.
Plötsligt kände han något varmt i skrevet. Han kunde inte minnas när han kissat på sig senast. Han kunde i och för sig inte komma ihåg senast han deltagit i ett krig, tagits tillfånga av fienden, dömts att mista sitt liv och ställts på led med sina kamrater framför fem soldater med mausergevär riktade mot deras kroppar.
Han mindes däremot hur han lämnat sin hemby Sosnovets i östkarelen, hur hans mor hade bett honom stanna, inte åka till kriget. Sin lilla pojke hade hans mor kallat honom med tårarna strömmande nerför sitt fårade ansikte. Man, soldat, krigare hade hans befäl kallat honom. De hade blivit lovade en snabb seger, de var överlägsna i antal och i krigsmaskineri. Men verkligheten hade visat sig annorlunda. De hade insett att befälhavarna hade underskattat finnarna. Skillnaderna mellan arméerna var att finnarna slogs för sig själva, sina familjer, sitt land. Ryssarna slogs för sina ledares vansinne.
Ett bekant ljud bröt tystnaden som slutit sig likt en bubbla runt Ilija. Ljudet av koppar och bly som matas in i en stålpipa. Det var nu bara luft som skiljde hans kropp från den första kulan som skulle slita sig genom hans kropp.
Han var rädd. Men rädslan hade haft ett grepp om honom sedan han tagit sina första steg i den finska skogen i krigets början. Känslan hade liksom slitits ut, nöts, malts ner tills den blivit en apatisk följeslagare som aldrig lämnade hans sida. Ilija var trött på sin stumma skugga, han vägrade lämna den här jorden med rädslan som enda sällskap. Han fyllde sitt inre med bilder, morfar och båten vid Onega, lilla Varja, mammas Borstj, sommarfisket med far. Han visste att han aldrig skulle få uppleva dem igen, men han var glad att han hade fått skapa de minnen han nu frammanade. Han var sjutton år gammal, han hade knappt börjat förstå vad livet handlade om. Han var sjutton år gammal och han visste att han aldrig skulle bli äldre.
Plötsligt kände han något varmt i skrevet. Han kunde inte minnas när han kissat på sig senast. Han kunde i och för sig inte komma ihåg senast han deltagit i ett krig, tagits tillfånga av fienden, dömts att mista sitt liv och ställts på led med sina kamrater framför fem soldater med mausergevär riktade mot deras kroppar.
Han mindes däremot hur han lämnat sin hemby Sosnovets i östkarelen, hur hans mor hade bett honom stanna, inte åka till kriget. Sin lilla pojke hade hans mor kallat honom med tårarna strömmande nerför sitt fårade ansikte. Man, soldat, krigare hade hans befäl kallat honom. De hade blivit lovade en snabb seger, de var överlägsna i antal och i krigsmaskineri. Men verkligheten hade visat sig annorlunda. De hade insett att befälhavarna hade underskattat finnarna. Skillnaderna mellan arméerna var att finnarna slogs för sig själva, sina familjer, sitt land. Ryssarna slogs för sina ledares vansinne.
Ett bekant ljud bröt tystnaden som slutit sig likt en bubbla runt Ilija. Ljudet av koppar och bly som matas in i en stålpipa. Det var nu bara luft som skiljde hans kropp från den första kulan som skulle slita sig genom hans kropp.
Han var rädd. Men rädslan hade haft ett grepp om honom sedan han tagit sina första steg i den finska skogen i krigets början. Känslan hade liksom slitits ut, nöts, malts ner tills den blivit en apatisk följeslagare som aldrig lämnade hans sida. Ilija var trött på sin stumma skugga, han vägrade lämna den här jorden med rädslan som enda sällskap. Han fyllde sitt inre med bilder, morfar och båten vid Onega, lilla Varja, mammas Borstj, sommarfisket med far. Han visste att han aldrig skulle få uppleva dem igen, men han var glad att han hade fått skapa de minnen han nu frammanade. Han var sjutton år gammal, han hade knappt börjat förstå vad livet handlade om. Han var sjutton år gammal och han visste att han aldrig skulle bli äldre.
posted by b_luthman at 8:59 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home