det är ni som är de konstiga det är jag som är normal...

jag satt och funderade över min egen överlägsenhet idag. tanken gick då till thåströms låt "det är ni som är de konstiga det är jag som är normal", frågan är hur det står till med den saken egentligen. är det jag som är normal och det är resten av er som är konstiga. eller är det så att jag är den konstiga och ni är de normala. jag ska försöka reda ut det här utan att falla in i den vanliga tråkiga klichéartade diskussionen om hur man bestämmer vad som är normalt. normalt är vad som kan tänkas vara rätt och riktigt. i alla fall i den här diskussionen. kanske inte ananrs, men vad normalt avser annars är inte relevant för den här diskussionen.
men låt oss åter gå tillbaka till huvudfrågan. om det vore så att jag vore normal och resten av er konstiga, ja då skulle ju alla mina åsikter och värderingar vara de som är rätt. i min värld är mina åsikter möjligt oetiska men oftast praktiska och logiska. men vad är etik egentligen, o hur viktigt är det. alla människor följer olika etiska regler, det finns ingen universell etik. alltså bör inte etik vara en avgörande faktor i vad som är rätt och riktigt. "men vänta nu" säger vän av ordning, "är det inte så att vi ändå ha vissa gemensamma värderingar". jo det är helt sant svarar jag då, men är dessa rent slumpmässiga eller är de rent praktiska. t.ex. det fakutm att vi inte dödar någon bara för att de snattar en chokladkaka. det skulle dels vara opraktiskt och ologiskt. straffet är inte i proportion med brottet, vilket gör straffet ologiskt. ett straff bör ju vara i proportion till brotten, annars blir det en obalans i systemet. men skit i det. visst det kan verka som om vi har vissa gemensamma etiska värderingar, men jag hävdar altlså at dessa etiska värderingar är sådana som bygger på logik och praktik, inte personers moraliska övertygelser. visst det kan bygga på moraliska övertygelser hos en enskilda personen, men i ett samhälleligt perspektiv så bygger de på logik och praktik.
etik kan allts inte påstås vara något universellt, det kan altlså inte räknas med som en avgörande faktor när det kommer till att avgöra vad som är normalt. om normalt är de tsom är mest rätt i varje situation, så är det snarare logik och praktik som bör avgöra vad som är normalt. om en person då agerar praktiskt och logiskt korrekt, så bör denna person kunna anses vara normal, men den betydelse jag har gett ordet i denna diskussion(vilken egentlgien bara är en monolog).

om jag då anser att mitt handlande är logiskt och praktiskt så är det med andra ord normalt.jag kan ju bara utgå ifrån vad jag tycker är praktiskt och logiskt, alltså om jag själv agerar ologiskt i mina ögon sett så måste jag ju erkänna att jag inte agerar normalt.
men åter till den ursprungliga frågan, är jag egentligen normal och ni är de konstiga? jag skulle vilja lägga till ett alternativ till till den frågan, nämligen, ni är de normala, men jag står över er alla. det låter lite galet, lutkar lite storhetsvansinne, men i mina ögon är det ju inte mer än rätt. eftersom jag själv anser att 99% procent av mitt agerande är logiskt, och jag anser att ganska stor del av alla andras agerande inte är det. av detta följer ju att jag är bättre än resten av er.

frgåan är ju då om jag bara har fantiserat ihop det här för at tjag faktistk vill vara bättre än alla andra. eller omd et faktiskt är en hållbar ståndpunkt. ge uppgifterna till en psykolog så har han/hon säkerligen några fantastiska förklaringar. men jag har lärt mig att spykologer oftast har mer problem själva än personerna som kommer till dem. iaf vissa av dem. det är iaf vad de säger på tv. och tv är väl sant eller?? även om tv inte är sant o psykologer inte alls har några problem så återstår faktum. jag anser att jag är bättre än resten av er. med undantag för vissa inom vissa områden. t.ex. när det gälelr klättring så är vissa andra bättre än mig, ja. samma när det gälelr allt annat i detalj, men i den stora helheten så tycke rjag nog att jag knäcker er alla.
hur känns det egentligen? att någon hävdar att han/hon är en bättre människa än alla andra....man mår lit sämre va? eller mår man bättre för att man inser att han/hon är knäpp. jag har nog alltid tyckt att man mår lite bättre när folk runt omkring en mår lite sämre....men det är ju bara jag. fast då är man ju tillbaka i dilemmat när det gäller att jämföra sig med folk som är sämre än en själv. gör man det så har man ju onekligen slutat försöka bli bättre. så mår folk bättre runt omkring en sämre så försker man inte m åbättre själv. så man borde alltså umgås med folk som är sjukligt positiva och ler hela jävla dan, men då skulle man tillslut slå ut deras framtänder och göra halsband av dem så det är nog ingen bra idé...lagom är bäst.

som flera av er säkert ha rlistat ut så är jag sjukt uttråkad just nu, och försöker bara hålla igång min hjärna genom att diskutera med mig själv. det funkar rätt bra, jag sitter nu här och är ganska nöjd. den som mot all förmodan läser allt det här har säkert stört sig på ngåot under läsningens gång, vilket var precis vad jag ville. för det är ju det vi alla vill, på verka människor, lämna spår. lämna avtryck i folks bakhuven, vissa gör det med stålhättade kängor andra gör det med ord. jag gör det som synes med ord, jag är inte tillräckligt stark för att sparka ner folk. plus att ord troligen sätter fart på folk mer än vad et par sparkar i huvet gör. ord skär djuapre och tränger fram bättre. rent våld ger bara ett ögonblicks upmärksamhet. ord kan däremot sätta igång saker som aldrig stannar. som en snöboll nerför norra, den stananr vid sjön, för där tar backen slut..men om backen aldrig tog slut så skulle den aldrig sluta rulla.

den som orkat läsa hela vägen hit, är värd en medalj, men du kommer inte att få någon, för världen är inte rättvis, lärde inte din mamma dig det? inte min heller men jag insåg det rätt fort ändå. den enes död ger en lägre population om folk kunde sluta skaffa barn hela tiden....

nu ska jag ge mig för den här gången....

dagens vidomsord: man kan göra mösnter med klorin på svart/vit mönstrade klänningar