me, myself and sälja saker

Har just lagt ut en annons på blocket, har en overdrivepedal till salu. Kom och köp!! Min TS7a blev överflödig så nu får den säljas. Jag har jäkligt svårt för att sälja saker, vilket man kan ana när man ser både mitt källarförråd och mitt rum. Bengt tycker om prylar. Prylar ger mig glädje och förnöjsamhet. Men ibland tar de liksom över, behovet är inte riktigt vad det borde. Just nu sitter jag och dividerar med mig själv, frågan för diskussion är om jag ska sälja min kolsyrepistol. Jag har haft den i snart 2 år eller så, och jag har använt den på riktigt en enda gång. Det var när jag hade med den till klövsjö och satt på bron och sköt på ölburkar.

Nu kan man ju tycka att det inte borde vara en väldigt långvarig diskussion om denna pryls vara eller icke vara i min ägo. Den borde hett klart säljas. Men den ligger ju så fint i sin svarta väska. Jag känner mig som en hitman när jag tar fram den. Men jag känner mig även som om jag var 15 år gammal. Btw jag har även använt den inomhus i mitt rum för att skjuta sönder ägg där bäst-före datumet har passerats. Bra idé? Därom tvistar de lärde. Troligen även de dumma eftersom de är de som gör sådant.

Så dagen resten av dagen får kanske spenderas med att ta farväl av min kära vän. Som jag egentligen inte håller så kär. Vad fan ska jag med den till, förutom skjuta på lego-gubbar. Vilket i och för sig kan vara upphetsande nog. Nej, tacka vet jag pengar!!

Dessutom går ju inte mitt frilansande riktigt så bra som jag skulle vilja hoppas. Kan det bero på min fotknölshöga ambitionsnivå? Oroväckande döfödd är min karriär.

Nu ska jag gå ner till folkes och köpa solrosfrön sen baka lite bröd.

Dagens visdomsord: Död och förruttnelse är snyggast på avstånd eller bild.

...don't wake me up, I want to dream.....

När jag var några år yngre, men även nu, får man frågan om vad man drömmer om. Vilka yrken, platser att bo, aktiviteter, familjesituationer man drömmer om. Men Oftast handlar det om yrken. När man som jag har läst lite diverse lösa kurser så har frågan ofta varit befogad, efter året med journaliststudier har frgåan bara specifiserats lite. "Vilken tidning drömmer du om att arbeta på?"

Men jag verkar ha en lite knepig relation med så kallade framtidsdrömmar. Eller så är jag helt normal, vad vet jag? I min värld så är inte drömmar något man faktiskt realistiskt satsar på. I min värld är drömmar något man avfärdar för att vägen dit är för lång, för krokig, för jobbig, för svår, för dyrbar. Sen jag först plockade upp en kamera har jag alltid fantiserat om att få arbeta med en kamera i handen på heltid. Man kanske skulle säga att jag drömt om det. Det tragiska är att samtidigt som jag undrar hur det skulle vara att arbeta så och ser det som någon form av fantastisk tillvaro och avundas de som gör det, har jag redan avfärdat det för min egen del. Något som jag faktiskt kanske skulle kunna uppnå. Något jag troligen skulle älska att göra, något som skulle få mig att sprätta upp ur sängen varje morgon, men jag kommer troligen inte ens att försöka. Vägen är för lång, för krokig, för jobbig, för svår, för dyrbar. Eller är den det?
Borde jag faktiskt försöka, eller är det redan för sent?

När någon frågar mig idag vad jag drömmer om för arbetsplats, så hugger jag alltid till med någon som är så pass osannolikt att inte ens den jag vars fråga jag besvarar tror att svaret är allvarligt menat.

Hittills har jag inte strävat efter ett mål, jag har gjort de uppgifter som lagts framför mig. Visserligen har man själv tvingats välja vilken sorts uppgifter som lagts framför mig. Därför kändes det så skönt att komma in på journalistutbildningen, det tvingade in mig i en riktning, en ursäkt att ännu inte behöva ta ansvar för sig själv. Någon annan pekar, jag följer fingrets riktning mot en framtid som någon annan målar upp för mig. När ska jag peka mitt eget finger och följa det?

Om något ska kunna bli som jag vill ha det, som JAG vill ha det, så måste jag göra det själv. Utan att följa någon annans finger.