om krossat glass och nätter av kyla

Igår var första kvällen som jag fotade vimmel för Unt. För första gången förstår jag folk som säge ratt de använder kameran som ursäkt för att prata med folk. Inte för att jag hade många, långa givande konversationer med människorna jag fotade, men det är så mycket enklare att ta kontakt med någon om man har en kamera i handen. Då har jag ju ett skäl att vara trevlig mot folk, något som jag i vanliga fall inte tycker mig ha. Fast inte så att jag är otrevlig mot folk, men jag går inte fram till främlingar och knackar dem på axeln för att börja prata med dem. Förutom det faktum att jag fick jobba med min kamera på riktigt, så kändes det ganska ballt att ha ett presskort.
Gick förbi hela den gigantiska kön, visade mitt presskort och vakterna bara flyttade på sig och vinkade in mig. Samma i kassan, presskort upp, gratis inträde. Jag kände mig så som Moses måste ha känt sig när han delade havet.

Tilläggas bör att jag inte är nöjd med bilderna, men det duger kanske för att vara första gången. Oftast blev det för kort slutartid och bakgrunden fick inte det liv jag ville ge den. Men jag skyller på att jag var stressad och försökte undvika att få alltför mycket sprit i kameran.

Jag har för mig att det var något annat jag skulle skriva om här också, jag vet att jag tänkte på det på gymmet......just ja nu kom jag på vad det var. Det handlade ju faktiskt om gymmet. Jag insåg idag att Stallets gym är en av de få platser där jag verkligen kan slappna av i stan. Ingen mobil, ingen dator, inga människor jag borde prata med(med vissa undantag). Jag kan vara helt för mig själv mitt bland alla andra. Ibland komme rjag på mig själv med att sitta på en av mattorna mellan två övningar och bara dumglo rakt fram med tankarna någon helt annanstans. Inte bara skönt och avkopplande, men troligen också nödvändigt för att min sinnesro ska infinna sig. På gymmet har jag kommit på många av mina bästa idéer till reportage, bilder, små historier och annat kreativt. Troligen för att jag verkligen kan låta hjärnan spela fritt där. Med lite tur kanske mitt gymkort kan betala sig i längden, alltså så att idéerna jag kläcker på gymmet genererar mer pengar än gymkortet kostar. Det borde inte vara omöjligt.

Nu ska jag riva templet som är min kropp med mer dålig mat och ohälsosamma tv-serier.

Dagens visdomsord: Koppla av, stäng ner och ta det lugnt ett tag.

antipati

Fan vad trött jag är på att skriva jobbansökningar. Varje gång jag sätter mig vid tangenterna och ska knattra ihop några lögner om varför jag skulle passa för ett visst arbete känns det som att skriva en hemtenta i en kurs där betyget underkänd redan är satt. Och det är troligen inte bara jag som sitter och skriver en ansökning till det specifika jobbet. Det är troligen ett hundratal arbetslösa journalister med tre ton erfarenhet i sina baggage.

Verkar som journalistprogrammet var ännu ett felaktig val. Man kanske skulle valt natur på gymnasiet och sett till att bli något som det faktiskt finns en marknad för.

Mitt tänkta frilansande går ju ungefär lika bra som mitt ansökningsskrivande, med det undantaget att jag inte gör något frilansande. Försöker fortfarande sälja skiten jag gjorde i somras. Säsongsbetonat visst, så det är inte aktuellt för publicering förrän i vår.

Det enda jag skriver med någon form av engagemang är den här bloggen, som jag inteheller skriver i så ofta. Vilket säger något om mitt skrivande för stunden.

Nu ska jag gräva ner mig lite mer i min misantropiska skivsamling och önska livet ur alla erfarenhetsrika journalister.