tystnad, badvatten och en vanlig söndag

badvattnet hade redan börjat rinna över kanten, det var fortfarande genomskinligt. även om den färgade vätskan som rann i små rännilar längs kanten blev allt mer röd, som om den blev argare och argare. hon kände hur det vamra vattnet omslöt henne, liksom vaggade henne till sömns som en moders varma, trygga famn. en famn hon saknat i hela sitt liv. vad hon mindes hade hon inte upplevt ett par armars varma omslutande, en lätt kyss i pannan som bekräftade att det fanns någon där för henne. ingen hade någonsin frågat henne hur hennes dag hade varit. ingen. någonsin. därför låg hon där nu i badkaret, i badkaret i sitt alldeles egna badrum, i sin alldeles egna lägenhet. en lägenhet hon själv hade abretat hårt för att ha råd att köpa, hon hade slitit ensam i många år för att få kunna köpa sin egen fristad. en plats där hon fick vara sig själv, där alla tunga krav kunde läggas åt sidan, en plats där solen kunde lysa in genom hennes fönster på söndagsmorgonen. den låg ganska fint, lägenheten. i ett av de dyrare kvarteren i stan, där alla de nykära paren bodde. de som hade varandra. de som inte var ensamma. där bodde alla de som hade kommit en bra bit på vägen med sina drömmar, de hade börjat få pengar att spendera, de hade hittat någon att dela sitt spenderande med. de hade hittat någon. hon hade aldrig hittat någon, ingen hade någonsin hittat henne. därför låg hon där i sitt badkar. den enda som skillde den här söndagen från alla andra när hon hade vaknat av att solen sakta steg över stadens hus och lät de första strålarna träffa hennes släta ögonlock, var att den här söndagen, idag, skull ehon inte släcka lampan i sovrummet klockan halv elva som hon alltid gjorde. hon skulle aldrig släcka sovrumslampan igen. för hon låg ju där, i sitt badkar. inte ens den lika ensamma killen på jobbet hade visat något intresse, hon visste att han var ensam, hon såg det på honom. är man själv ensam kan man se det hos andra. det där osynliga molnet som liksom trycker på axlarna. som gör att man aldrig orkar gå med sträckt rygg och möta världen med huvudet högt. man orkar liskom inte. det finns inget där att hämta. det var det molnet hon såg ovanför hans axlar. hon såg det och hon ville gå fram till honom och säga att hon var som honom, hon hade också ett sådant moln. hon hade försökt flera gånger, men hon hade aldrig fått kontakt med honom. antingen var han inte intresserad, eller så blev han rädd för hennes ensamhet och slöt sig i sin egen. där han var trygg, där inget skulle förändras. där ingen skulle förändras. men hon hade förändrats, hans ensamhet hade drabbat henne och gjort hennes egna moln så mycket tyngre. om inte ens en likadan ville dela hennes ensamhet, liksom göra den mindre ensam. för det var ju det man var om man var två, man var inte ensam. vad fanns det då kvar för henne att hoppas på? vem skulle vara den västanvind som fick hennes moln att försvinna. skulle det aldrig börja blåsa? hon hade egentligen inte bestämt sig, det hade bara blivit så, en söndag. en söndag vilken som helst. men det skulle bli en speciell söndag. det var den söndag då hennes moln skulle förvinna, vinden skulle börja blåsa. den skulle fläkta hennes ansikte och få hennes hår att sväva, virvla i luften, nästan som små drakar som hänger i linor och långt där nere står ett barn och ler. ler åt att hans drake leker så fint i vinden. så skulle det bli, ett leende. ett leende som skulle bli hennes, äntligen skulle det bli hennes! men det kom ingen vind, hon fick inget leende. istället fortsatte det nu klarröda vattnet att rinna i små bäckar utför badkarskanten. det fick hennes hår att klibba fast längs ryggen, kleta sig fast utmed hennes armar. det svävade inte, det lekte inte i någon vind. det såg ut som sjuk tång som vajade segt i en förgiftad flod. en flod av hennes liv, hennes ensamhet, som sakta rann över badkarskanten.


dagens visdomsord: once this child was an innocent girl, now she is leaking the smell makes me sick, conquered within, conquered in sin... (the deceitful race)