Om stenar som rullar

För ungefär 25 minuter sen ringde harr studioinnehavare och frågade om jag kunde hjälpa till med att fixa promobilder till bandet han spelar i Shots and motion(http://www.myspace.com/shotsandmotion), och som den karln har ställt upp för oss så kunde jag inte säga nej. Hade förresten ingen lust att säga nej heller, det var ju roligt ju. Cruxet är bara att bilderna ska publiceras i UNT imorgon, med andra ord deadline ikväll. Kl 19 ska jag möta dem vid Carls studio och vi ska ta lite bilder. Sitter just nu och lyssnar igenom de låtar de har på sin myspace för att få lite känsla inför plåtningen. Har inte hunnit bli nervös än.

Förutom det här giget så har jag ju lyckats få ihop två andra fotogig också. Ett som redan är avklarat och ett som väntar. Ger lite mer att stoppa i portfolion, vilket aldrig är fel. Tydligen hade Sofia och Kristerstoffer sparat alla sina publiceringar i mappar, kom på att man kanske borde göra det. Måste bara leta reda på tidningarna bara, de ligger ju och skräpar lite varstans. Anledningen till att man läser sina egna texter är, iaf i min värld, mest för att se om de(redigerarna/layoutare) har missat nåt eller fuckat upp en byline(vilket de enivsas med då och då). Jag tar i princip aldrig fram grejerna i efterhand och läser dem, känns likosm dött. Möjligtvis kan jag tänka mig att läsa ex-reportaget nån gång igen. Men nu vill jag mest kräkas på det, så jäkla trött på skiten. men som sagt det kan ju vara bra att ha grejerna sparade för att kunna visa upp.

Jag borde anstränga mig mer för att fixa frilansgig. Ska snacka med wölger om grävlingen, sen maila nån tidning. Då har man ju nåt för framtiden iaf. Men man borde försöka få något innan K&B börjar också.

Dagens visdomsord: Om jag inte varit så lat hade jag inte fått jobb ikväll.

...

Handen på axeln och rösten som ropade till bakom honom kom som en förlösande kraft. Alla spänningar i kroppen släppte och han kände hur han andades ut. Nervositeten som krupit under skinnet som otåliga myror var plötsligt borta. Hela dagen hade falska leenden blottat hans bländande vita tänder mot människor han älskade att hata. Idag hade han valt att åka en hållplats längre än vad han behövde. För att komma ut i de kvarter där man inte skulle gå hem själv om kvällen, oavsett kön. Han hade med spänning gått längs de mörkaste gatorna han kunde hitta för att komma hem. Stegen fick sakta ner och han vände sig om. Framför honom stod en kille med huvtröja, det var svårt att se hans ansikte. Han behövde egentligen inte se ansiktet, han ville kanske inte.
- Har du några pengar? Jag har tappat min plånbok och måste komma hem på nåt sätt, hördes rösten säga innifrån huvan.
- Nej, tyvärr, hörde han sig själv svara.
Han lyfte händerna något för att se till att hans egna var ovanför den andres.
- Kom igen, jag måste ju komma hem! Den falska desperationen i den andres röst lös igenom.
- Du får väl göra som jag då, och gå hem, svarade vår vän. Han vände sig om igen och började gå igen. Han misstänkte att detta skulle vara tillräckligt för att få det han ville. Handen på axeln var inte lugn den här gången. Den stötte till honom med kraft. Eftersom han var beredd så följde han med i rörelsen och lät den attackerande handen tappa sin kraft. Vår vän vänder sig om för att möta den andre igen. Ansiktet var fortfarande dolt inuti huvan. Adrenalinet hade börjat pumpa i hans kropp. Första träffen kändes som en enorm utlösning. Kraften strömmade ur honom genom hans armar, ut i händerna, rakt in i huvan på den andre. Handflatorna träffade precis som han hade tänkt, rakt mot ögonen. Den attackerande som nu hade blivit attackerad studsade bakåt. Vinglade på hälarna och försökte återfå sin balans. Återigen kom vår väns öppna hand genom luften. Den här gången träffade handloven mitt mellan skrevet och naveln. Mannen med huvtröjan vek sig dubbel med ett högljutt stön. Vår vän hörde självförsvarstränarens röst i huvudet ”knän och sparkar sysslar vi inte med, det ser inte bra ut och gör för stor skada”. Den här gången brydde han sig inte om hur det såg ut eller hur stora skadorna blev. Hans kostymbyxklädda knä åkte upp nästan som av en reflex och träffade motståndaren i bröstkorgen. Ett ljud som han aldrig hört tidigare nådde hans öron. Det enda han kunde jämföra med var hur det låter när man bryter okokt spaghetti, fast dovare. Som om man bröt spaghetti som var inlindad i en stickad tröja. Mannen med huvan var nu försvarslös, låg kvidande på marken och höll sig för bröstet. Vår vän kände hur känslan av makt växte. En ensam gatlykta spred sitt kala sken bakom honom. Skuggan från hans kropp kastades över den som nu låg på den kalla asfalten. Han böjde sig ner och greppade tag i den liggandes ben. Med ett fast grepp om vristen på benet som satt fast i den motståndslösa kroppen började han gå mot ett elskåp. Kroppen var tyngre än han räknat med, ansiktet släpades mot asfalten, han hörde hur tänderna raspade mot gruset. I vanliga fall hade ljudet av tänder mot asfalt gett honom rysningar längs ryggraden. Ljudvågorna mötte öron men vibrationerna i trumhinnorna gav ingen effekt. Han kom att tänka på sommarkvällarna som barn när han och hans storebror hade stått vid garageporten och kastat en boll mot den. Spelet gick ut på att kunna fånga bollen när den kom tillbaka. Det fanns tydliga regler för var man fick stå när man kastade och hur högt på väggen man var tvungen att träffa. Ibland gjorde det lite enklare och tillät en studs i marken innan man var tvungen att fånga bollen. Trots att brodern var två år äldre brukade han vinna. Bollsinnet var bättre hos den yngre. När han kommit fram till elskåpet släppte han ner benet på marken. Han hade inte märkt det själv, men hans puls var säkert uppe i 180 slag i minuten. Adrenalinet sprutade ut i kroppen. Känslan av kontroll var total. Idag, just nu, just här, var det han som bestämde. Den slappa kroppen bredvid honom började röra på sig igen. En sommardans? Hans far brukade hålla honom och hans bror i armarna och snurra runtså de lättade från marken och flög fram i hög fart över gräset. En sommardans. Vår vän tog tag i den huvklädda mannens vrister drog honom en bit bort från elskåpet. Med ett fast grepp tog han några snabba steg bakåt, med en knyck lyckades han börja snurra. Mannen med huvan släpades en kort stund längs asfalten men sedan lyfte han från marken och började sväva. Runt och runt. Runt och runt. Han var medveten om var elskåpet stod. Han såg att han kom närmare och närmare för varje varv. Ett steg till och leken skulle ta slut. Det sista steget. Huvan gled av huvudet just innan det träffade elskåpet. Ljudet när hud, ben och brosk träffade förzinkat stål ekade mellan träden och hyreshusen. Han tappade greppet om vristerna. Dansen tog slut.

Om hat och tvättider

Jag kom just upp från tvättstugan. I vårt hus har vi ett system där man BOKAR tid. På grund av att jag har enorma mängder tvätt så har jag BOKAT tid. Nu skulle jag alltså ner och hänga upp första omgången och slänga in en ny omgång i maskinerna. Vad ser jag? Jo, nåt jävla fruntimmer har snott två av tre maskiner och dessutom försökt vara "snäll" och slängt in alla mina kläder i torktumlaren. Saker som inte alls ska torktumlas. Jag fick fan god lust och ställa mig på knä ovanpå maskinen och pissa ner i tävttmaskinsfacket. Dock lät jag bli detta rimliga straff på grund av att jag behövde tvätta mer ganska snart och risken var överhängande för att även mina kläder skulle dofta piss. Mitt eget piss för all del, men ändock piss. När jag står där och muttrar så visar sig detta vanskapta midvinterblot till kvinna i dörren. Då bär hon dessutom på en stor påse tvätt till!! Som om hon kunde stjäla ännu mer av min dyrbara tid. Den malätna dunvästen till människa frågar om det är jag som är 92. Mitt svar blir hårt och rappt, "ja det är det". Kommentaren från det säckliknande kjoltyget blir att "oj då kom jag ner lite för tidigt". Ja det kan du ge dig fan på ditt övergödda slaktsvin. 2,5 timme för tidigt!! Blev inte mitt svar. Dock ska jag ner om en kvart och slänga ut hennes tävtt ur maskinen och tvätta min. Om hon inte verkar vara inom synhåll kan viss befläckelse av hennes då rena tygstycken ske.

Om du läser det här så önskar jag dig en långsam död i munherpes.

Dagens visdomsord: BOKA DIN EGEN JÄVLA TVÄTTID KVINNA!!!!!

Om åldrande

Eftersom mina ögon just gick i kors av att läsa reportage så la jag ifrån mig Journalisten(min lilla dator heter så av någon anledning) och satte mig för att skriva lite blogg. Egentligen borde jag skriva på mitt rep till Bergsport, men det tar jag tag i imorron. Bilderna är klara så det är bara till att knacka ihop det hela. Jag tror att jag börjar bli gammal. Vissa tecken på mognad börjar dyka upp, även om jag troligen har en lång resa kvar till vad andra skulle kalla vuxen. Jag blir mer och mer övertygad om mina egna åsikters fulländning. Jag blir mindre och mindre intresserad av att försöka övertyga andra som jag anser har fel, jag låter dem stillsamt leva i sin dumhet. Jag blir mer och mer osocial, om det har med ålder eller mognad att göra återstår att se. Eller nej, låt mig revidera den sista punkten på min lista, jag blir inte mer osocial, jag är kinkigare med mitt umgänge. Människor som hamnar utanför min intressesfär upplever jag som mer störande nu än förr, då var jag fortfarande naiv nog att tro att de hade något att erbjuda.

De steg jag har kvar på skalan av mognad och ålderdom är väl följande:
-förlorad erektionsförmåga
-demens
-svagt skelett
-inkontinens

Jag har med andra ord inte så mycket att se fram emot.

Nu ska jag ge mig själv ännu en räkmacka för att visa mig själv hur duktig jag är som faktiskt tar ansvar och läser alla reportage.

Dagens visdomsord: Livet är en resa, eller nåt sånt trams....