Sökandet efter mening....

Missförstå mig inte. Jag har ett kalasjobb, med skitbra kollegor och är lite så där charmig missnöjd med livet i allmänhet. Fast egentligen inte. Ja ni förstår, man måste ju hålla på sin image. Den ironiska generationen och allt sånt. Men det är inte därför jag är här.

Berättelsen vars poäng kommer att komma om en liten stund började antagligen tidigare än mitt intåg på journalistutbildningen, men vi börjar där för det blir så jäkla rörigt om jag ska dra upp allt annat. Redan innan utbildningen kände jag att det där med dagspress och nyhetshets inte riktigt var något för mig. Jag ville skriva texter som folk satte sig ner i en fåtölj och läste på söndagen när de hade tid. inte något de skummade lite snabbt när de glosögda och knappt vakna tog morgondumpen en tisdag i oktober. Antagligen för att jag alltid känt att journalistik egentligen inte förändrar något. Min åsikt delas säkert inte av de som hänger på de stora nyhetsredaktionerna, men sådan är jag. Jag röstar knappt för att jag vet att min röst inte gör någon skillnad. Således ville jag inte lägga min energi på något hade några pretentioner om att göra någon skillnad, att rapportera felaktigheter och avslöjanden är inget jag suktar efter. Nej, mina texter skulle sparas i pärmar och tryckas på glansigt papper.

Tjopptjopp, nu är jag där.

Och nu när jag till stor del gör det där som jag då ville göra, och fortfarande vill göra, så saknar jag en mening. Att göra något som faktiskt betyder något. Som faktiskt påverkar något. Jag kan vara mer exakt än så, jag vill göra något som påverkar människor att börja tänka på de val de gör i sin vardag som påverkar vår miljö. Jag har ingen önskan om att uppmärksamma svältande barn eller fattigdom, det finns mängder av människor som gör det och brinner för det. Jag har aldrig värnat om människan som art, vi förstör mer än vi räddar och är därför egentligen inte bättre än alla dessa mördarsniglar vi så envetet försöker få bort från vår rabarber. Nej, jag vill knäa mänskligheten i njurarna och trycka hennes ansikte mot bilder av svältande, drunknande isbjörnar, mot delfiner som drunknar i driftgarn, mot havsbottnar som plöjts av bottentrålare. Mot all skit vi gör mot den plats som håller oss vid liv. Men hur fan ska jag göra någon skillnad. Jag sitter redan och dövar mitt dåliga Svenssonsamvete genom att skänka pengar till organisationer som jobbar för att göra någon skillnad. Men det känns för innehållslöst. Jag har en kamera. Jag har flera kameror. Jag vet var avtryckaren sitter och jag gillar att ta bilder. På vilket sätt kan jag med dessa hjälpmedel göra någon skillnad? Om du har några tips, let me know. Jag är öppen för alla förslag som är genomförbara medan man har ett flexibelt heltidsjobb och inte så mycket pengar att lägga ner utan snarare engagemang. Över och ut. BNGT (nej jag glömde inte "E"'et jag sparar på vokaler)