Människor det är helt legitimt att ignorera

för att blidka mina journalistiska utbildning skulle jag kunna göra det här enkelt o bara gör en lista. enkelthet före allt. men hur roligt vore det att bara skriva en lista. inte speciellt. därför kommer jag nu att lägga ut texten lite mer, allt i vanlig ordning, so bare with me.

jag spankulerade runt nere på stan o gjorde, som vanligt, inte mkt nytta. jag ser honom på avstånd, han ser mig, han vet att jag inte vill, men ändå tänker han försöka.
-vad vet du om torskfisket i östersjön?
-tillräckligt, blir mitt kortfattade och avsnäsande svar.
om han vore som mig hade han förstått att det var helt lönlöst att försöka få mig intresserad av hans budskap, i det långa loppet, naturskyddsföreningens budskap. missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen att vi borde verka för ett långsiktigt torskfiske, för min del kan de gärna skita i torskfisket, jag är inte så förtjust i torsk ändå. en fisk som ser ganska korkad ut, dessutom har ett enda skäggstrå som den ska försöka imponera på mig med, nej not my piece of cake. jag håller mig till ädelfisk o kanske o annan gös.
men nu var det inte min och torskens personliga relation det handlade om, eller?
frågan var väl om jag var otrevlig som tyckte att han kunde ge fan i att störa mig och därför snäste av honom lite kort och lät honom fortsätta i sin fruktlösa jakt på intresserade medborgare. jag tyckte att det kanske var lite otrevligt, men o andra sidan, de är mkt väl medvetna om att de kommer att få lite skit om de hoppar på folk till höger o vänster. det får man liksom ta med i beräkningarna om man ställer sig på stna för att samla in underskrifter eller försöka pressa ut ett politiskt budskap.

senare blev jag även påhoppad av en liten tjej från amnesty, och återigen, jag har inget emot amnesty, det är väl en trevlig organisation med en vettig uppgift i samhället. men jag vill helst inte ha något med dem att göra, det kostar pengar. pengar jag kan lägga på annat(misantropiska kapitalistsvin). den lilla tösen kom fram o frågade mig om jag kände till amnesty. ja det gör jag sa jag o gick utan att skänka henne en blick vidare. jag menar hon såg mig på ungeäfr 20 meters håll hon började hgå för att skära av min planerade färdrutt, snabb som jag är börjar jag då gå i en annan riktning, liksom gå i en båge runt henne, som om hon var i en osynlig bubbla jag inte ville krocka med. men denna frenetiska lilla amnestyiller bröt sig ut ur sin bubbla o gick snabbare för att skära av mig även på min nya, uttänkta, friktionsfria kurs.

men nu lämnar jag dessa gatupredikanter bakom mig och går vidare med min lista av människro det är helt legitimt att ignorera. främmande barn. dessa miniatyrverisoner av människro som låter, luktar och stör. ibland är det nästan så at jag vill gå ur min väg bara för att hämnas på dem. hämnas vad tänker du då?
en kollektiv hämnd för alla gånger då jag tvingats dela tågkupé med ett snorigt litet kräk som skriker o kräks, varje gång jag suttit på ett fik o haft skrikande småttingar i närheten. eller vajre gång som nblivna mammor helt plötsligt tycker att de tär ok att amma offentlige, inte för att det är något fel med att amma. men bara för att något är naturligt behöver man inte göra det överallt. med överallt menar jag, fik, restauranger o annat. jag är villig att hålla med arne anka när han liknar det vid att sätta sig o skita offentligt. helt naturligt, men vi ser ändå helst att vi gör det på speciellt avsedda platser.
oups, nu gled jag visst in på lite andra spår, men vem bryr sig, det är ju jag osm bestämmer vad som står här. om du läser är du tydligen intresserad av vad jag skriver, hence kan jag skriva vad som helst o du kommer änåd att läsa det, för du kommer inte att inse att det var meningslöst o tråkigt förrän efter du har läst det.

med det sagt. nu ska jag äta lunch, sen gå o få min krönika trashad som den andraklassens skittext den är.

dagens visdomsord: skit inte där du äter, om du inte gillar skit