det blir mycket nu

Eftersom jag läser metro varje morgon på tåget så uppmärksammade jag i måndags att det tydligen pågått ett "bloggkrig" mellan linda skugge och ebba von sydow. Tydligen var det så att linda skugge blivit sur för att ebba von sydow hävdar att hon måste kämpa för att få ihop sin tid. linda skugge tyckte att von sydow skulle växa upp och skaffa barn, för då hade man minsann riktiga problem. lite lustigt tycker jag. hur kommer det sig att småbarnsföräldrar har ensamrätt på att klaga? inte för att jag fösvarar ebba von sydow på nåt sätt. jag försvarar snarare alla människro som inte har barn men ändå har en stressig vardag och har problem i sina liv. jag fattar inte hur linda slapptasken skugge kan få för sig ätt häva ur sig nåt så jävla korkat som att man inte har riktiga problem förrän man skaffar barn! nu inser jag att jag tappat humöret och därför slutar skriva med stor bokstav i början av meningar, men det får gå för den här gången.

jag skulle kunna göra jävligt dryga liknelser och metaforer som visar hur linda skugges idéer är helt åt helvete. men jag litar på människors sunda förnuft och att de använder det för att fördöma linda skugge och hennes släkte. jag har egetnligen mycket mer att säga om det här men det får stå tillbaka till förmån för annat.

nu över till nästa fråga, jag läste en insändare i metro där författaren tyckte att man kunde sänka rösträttsåldern till 16. för att idag var ungdomar mycket mer mogna och redo för att fatta viktiga beslut än va de var förr. just det ja, det är därför 16-åringar rånar banken, 12-åringar blir föräldrar och 14-åringar knivmördar varandra. jag är väl egentligen för ung för att fördöma ungdomen, men jag har god lust.

det tredje ämnet för dagen är en annan insädare som fick mig att skratta lite. någon med signaturen KF ville att de välutbildade naturvetarna skulle berätta för henne var det första barnet kom ifrån eftersom det inte fanns någon mamma. fröken KF verkar uppenbarligen ha sovit sig igenom sin skolgång. hur kan man ha missat att barn kommer från mammor, mammor i sin tur är barn någon gång, vilka i sin tur komemr i från mammor. och ser man långt tillbaka i historien så hade en mamma jväligt mkt hår och gick på alla fyra. och innan det, ett par generationer tillbaka så var mammor encelliga organismer i havet. släkträdet skapas av evolution, fröken KF. och varför tycker jag att det är en fröken, jo för att hon pratar om mammor.

nu ska jag läsa min fototidning...ja, jag spenderar dagarna med att göra en och kvällarna med att läsa dem. jobbigt läge.

dagens visdomsord: slå inte grisen, han är ju söt

till ingvarland och tillbaka

I söndags gick utflykten till ikea i kungens kurva, då upptäckte jag ett nytt fenomen hos stockholmarna. Ikea verkar ha en lugnand eeffekt på dem, jag vet inte varför men så är det. Detta folkslaget som i vanliga fall alltid springer fram och tillbaka vart de en ska. Hets och stress über alles. Men på Ikea där lägger de alla in den långsammaste växeln de har i registret. Deras framfart blir helt plötsligare långsammare än en kalvande glaciär.

Dagens Visdomsord: grisen i säcken var du

slaktad som särimner....

räds icke det är bara min svenska ådra som på tunnelbanan fick för sig att fortsätta på min LOK-ripoff. har än så länge bara skrivit refrängen, musiken tror jag att jag har spelat in, iaf gitarren. får se över det när jag kommit hem i helgen.

idag har det blivit industri. lyssnat mkt på MMI och Raubtier, tyvärr har ju Raubtier bara 2 låter tillgägliga, men jag täntke försöka få tag i deras album när det släpps.

måste bara säga att jag jag ligger rätt skönt för att ligga, men det är jäkligt meckigt att skriv ai den här positionen, så jag orkar inte gå tillbaka o rätta skrivfel. och jag känner att det onekligen har blivit ett par såna. idag kom jag hem tidigt fårn jobbet. något säger mig att det blir mkt vöertid nästa vecka s¨jag kompar ut den i förskott kan man säga. eller det lbi rnog mkt övertid på måntisons, eftersom det är lämning på ons. plus att jag ska på five finger death punch på klubben på tisdag, ska bli riktigt kul, tack snutt för biljetterna X.

nu har jag lessnat på att blogga för idag. blir nog mer nångång snart.

dagens visdomsord: kinesiska utbytesstudenter luktar våt sand

om folk och fä

Nu har jag provat på livet som arbetande vuxen i storstaden i en och en halv vecka. jag kan inte påstå att jag är imponerad. Att plattarslat sitta framför en skärm som ger en cancer och strålskador, samt möjligtvis gå till fikarummet då och då är inte en syssla som ger mig några storartade intryck. Att dessutom gå upp klockan sju varje morgon för att sedan komma hem vid sex eller om man har tur, halv sex, eller om man har otur sju, ja det gör inte saken nämnvärt mer imponerande. men ändå är det så större delen av befolkningen lever. Speciellt här i stockholm, hur många människor gick jag förbi på väg till tunnelbanan i morse? Hur många gick jag förbi på vägen från tunnelbanan nu i kväll? Hur många av dem har något intressant att berätta? Hur många av dem är olyckliga? Och hur många av dem jag gick förbi idag, igåår, i förrgår bryr sig om varandra? Det känns som något helt främmande här, inte för att jag är känd för mina sympatiska, människorälskande åsikter. Men för att man inte ska bli knäpp i den här staden så måste man liksom stänga av alla andra. När man står på tunnelbanan, eller om man har tur, står, så liksom försvinner alla andra och man funderar bara på det som pågår i ens egna lilla värld. De andra tappar betydelse och blir en del av inredningen. Som flyttbara klossar i vagnen. Utbytbara, hela tiden byts de ut. Men samtidigt är de alltid där, de trängs och knuffas. De kunde lika gärna försöka tränga sig fram i snårskog. Förutom att snårskogen skulle inte förstå när de tittade argt på varandra för att de stod i varandras väg.
jag har kommit på många iidéer till utställningar jag vill göra, eller i alla fall en. Det räcker för mig, jag ha rju mitt evighetsprojekt igång redan. Hoppas jag får tummen ur och gör klart det nån gång. Det vore roligt att se det klart.

Nu måste jag laga färdigt maten, annars blir det för sent.

Dagens visdomsord: staden ligger aldrig öde och tyst

Om praktikens första dagar...

Dag 1:
In i elden ut ur askan, inte för att jag kan påstå att det var fullt ös på direkten, satt på mitt platta arsle hela dagen. Men de verkade ha någon sorts övertro på min förmåga iaf. Fick ett förslag på artikel till att börja med, efter att jag kört fast på den(killen jag behövde prata med hade tappat bort sin telefon o gick inte att nå) fick jag ett annat mindre förslag. Efter att det var gjort, slängdes det upp på webben och nu började hysterin, förslagen på artiklar och notiser haglade in o jag badade i bajs. Halva redaktionen var borta o det var bara jag, Anders och Elin där. Anders är typ datasupport så han skriver inget, tror jag iaf. Men jag överlevde iaf, lämnade en hög lappar åt mig själv till i morron då jag ska prata med Fredrik Schlyter, Oscar nånting, hans nånting o kanske lars nånting. Varav lars nånting ska bli en lite större grej. Jupp, in i elden o ut i skiten.
Dag 2: Började dagen med att tunnelbanan var försenad, fantastisches. Sen var jag ensam på redaktionen fram till klockan 1. Skrev på den tiden ihop 4 mindre nyheter vara 3 publicerades senare på dagen. Gjorde två intervjuer, en med Fredrik Schlyter och en med ja vad hette han nu igen, nånting Poulsen. Skrev sedan en kortare grej om Schlyter och fortsatte med det material jag hade om Looking for love, där den andra intervjun skulle ingå. Sen skulle det tyligen om publiceras en massa grejer för att det hade hänt något med systemet. Så delar av eftermiddagen ägnades åt mkt intressant, eller inte webpubliceringsarbete. Sketakul…nej….

om droger, livets goda och små, små hundar

Nu undrar du kanske om rubriken suftar till att jag hävdar att droger är livets goda, eller om livets goda är en separat företeelse i min rubrik. Jag låter dig fundera. Jag vet egentligen inte varför jag skrev in www.blogger.com i adressfältet för 20 sekunder sen, men så blev det. Jag har nog inget att berätta idag. Eller har man alltid något att berätta, är det inte lite av den inställningen jag bör ha som journliast, att alla har alltid något att berätta? Fast är det så? Har ALLA, ALLTID något att berätta. Om du har samtalat me den människa om hela dennes liv, från början till dagens datum, gått igenom alla hennes/hans åsikte roch värdering, alla händelser hon/han sett, hört eller på något sätt upplevt. Har den personen verkligen något mer att berätta för dig? "nej inte för dig, men för dina läsare, säger Martin i mitt huvud". Rösten som pratar med mig har jag döpt till Martin, efter vår lärare, kanske för att rösten låter som Martins, och för att den kommer med bra tips när man ber om det. Även om den här rösten är lite mer neurotisk och jobbig än vad den riktiga Martin är.

På måndag är det praktik, idag var det tvättdag.

Jag har sålt min basförstärkare, vad ska jag köpa för mina 3000kr? Förutom ett slutsteg. har du ett schysst Lab-steg ståendes som du vill skänka bort gratis till behövande barn i Uppsala, så hör av dig. Då kan jag köpa 10kronorsglass på MatDax så Fia får mer bonus på sitt kort. Plus att vi kan äta mer glass då och det är gott.

Jag funderade på att fixa ett nytt album på min Facebook som skulle heta "det är det här jag kallar kärlek", där skulle jag slänga upp bilder på allt och alla som står mig nära. Men jag har inte gjort det än och jag vet inte om det blir av. Såna saker tenderar att alltid tramap folk på tårna, någon undrar varför de inte är med, någon undrar varför de är med. Någon undrar varför han/hon/det är med när inte han/hon är med. Någon blir arg för att jag jämställer dem med mina nya skidor, någon annan blir arg för att jag jämställer mina skidor med någon annan. Livet skulle bli fullt av arga människor, det är bättre så här när folk är glada.

Var glad och köp mer toapapper, det går åt.

Se, jag hade ju något att berätta ändå. "jag sa ju det" säger Martin.

Dagens visdomsord: ta i från tårna så blir det bra

Om privatlivets helgd eller Min journalistiska svaghet

Jag stod för 1 minut sen i duschen, som brukligt alldeles utan kläder. Således sårbar för attacker och vad man nu kan tänka sig. Det fick mig att tänka på en sak som jag har haft i bakhuvudet ganska mycket på sista tiden. Något som kan vara min stora svaghet som journalist. Jag värnar om mina medmänniskors privatliv. Och mitt eget. Jag tycker sällan att det finns någon anledning att hänga ut personers privatliv, vare sig de är offentliga eller okända. Själva betydelsen av privatliv, är ju just att det ska vara privat. Saxat ur NE: privatliv - "(en persons enskilda) hem- och umgängesliv", min betoning ligger på "enskilda". Lite mer saxat ur NE: enskild - "som tillhör eller har att göra med en enda person". Ska vi då tolka ordet "privatliv"s betydelse så drar jag slutsatsen att det är den del av livet som endast har med en perosn att göra, den personen är väl rimligtvis en själv då.
Självklart är även jag nyfiken på andra människor ibland, men om det inte med enkelhet går att ta reda på det jag är nyfiken på, ja då lämnar jag det åt sitt öde. Jag blir ofta lätt illa till mods när jag läser kvällstidningar då dessa ofta är en enda lång orgie i privata angelägenheter som hängs ut som ett par halvtvättade kalsongar på tvättlinan. Till vilken nytta då? Visserligen är det skäligt att göra det om det i dessa personers privatliv finns juridiska eller grova etiska oegentligheter och dessa personer är viktiga för vårt samhälles funktion. men ärligt talat, vilket allmännytta innehar informationen att xxx gillar att ha piss-sex utklädd till björne medan xxx lyssnar på akustisk musik spelad av en trehövdad siamesisk tvilling(nej det tredje huvet räknas inte som en egen person, därför är han/hon bara tvilling, men med ett äckligt extra huvud).

Finns det ingen gräns för vad allmänheten egentligen borde veta om varandra? Hur mycket ska vi behöva veta om varandra? Jag menar inte varandra som i vänner och bekanta, där sker ju informationsutbytet på naturlig väg, med vår eget tillstånd och med våra egna medel. Det jag syftar på är samhället i stort. Dina grannar. Mina grannar. Allmänheten som det så fint heter.

Varifrån kommer då det här obehagliga behovet av att vet människors innersta, smutsiga sanningarna. Eller de yttersta, renaste lögnerna? Dokusåporna bombarderar våra tv-apparater, tidningarnas förstasidor pryds av ännu en fylleksandal från Robinson-robban eller ännu ett förlorat förhållande för Ensam mamma söker-Kurt(ja, det må vara så att jag inte vet vad de heter, men Kurt fick det bli, och jag förstår varför Kurt är en ensam mamma).
Vårt uppenbara behov av att gotta oss i andras liv, är det en flykt från vår egen, tydligen tråkiga vardag? Ett tappert försök att leva vårt liv genom någon annan?

I vilket fall så tror jag att min inställning kan ligga mig i fatet vid vissa journalistiska sammanhang. Tillfällen där jag kommer att låta bli att ställa vissa frågor för att jag anser att det inte är något som någon annan har något med att göra. Frågan är om jag kommer att stå för vad jag tycker eller vika mig under påtryckningar och gå privatlivets mördare till mötes....det återstår att se.

Det finns självklart mer att säga i ämnet, men jag orkar inte just nu, jag ska ju upp och skriva hemtenta imorgon. För övrigt så tycker jag att jag lyckades hålla mig till ämnet ganska bra idag, och inte några direkta personangrepp, inga könsord(piss-sex är inget könsord), lite mer rumsrent helt enkelt. Kanske har jag börjat mogna....

Min åsikt är dock klar för mig: Alla har rätt till ett privatliv.

Dagens visdomsord: Tallar du på mina gränser så bygger jag ett högre staket

om ostron, praktik och livet

Den här gången är det kanske ostronen som får stå för den överflödiga delen i rubriken. Jag har tydligen en förkärlek för titlar som börjar med "Om...", troligen för att jag känne rmig extra smart då. Många avhandlingar under 15oo-talet och framåt till 18oo-talet hade nämligen titlar som "Om blablabla" vilket får mina egna ord att associeras med dessa giganters, ger dem liksom lite extra tyngd.

På måndag smäller det! 6 veckor ska tillbringas på Kamera & Bild i sthlm, förhoppningen är att jag skunna bygga upp tillräckligt med material för att kunna använda vid arbetsansökningar senare. men självklart också att lära mig så mycket som möjligt om redaktionellt arbete. Ju mer jag tänker på det ju roligare känner jag att det ska bli, spännande att testa något nytt.

Livet då, hur är det med det?
Skulle livet egentligen ha någon mening om inte döden var en slutstation? Om man levde i all evighet, vare sig det var här eller någon annanstans, skulle inte det innebära att det vi gör är ganska meningslöst efterosm vi inte har någon begränsad tid att göra dem på. Typ som att få en livstidsanställning med en enda uppgift som var avklarad på 10 minuter.
Jag inser nu att mina storvulna planer att vara otroligt filosofisk och djulopande går i stöpet för där tog min inspiration slut. Där inspirationen tar slut tar perspirationen vid.....blod, svett och tårar.

Jag har en påse med jordnötter ståendes här. Det är rätt gott men jag börjar lessna på dem.

Dagens visdomsord: Om du fick reda på att du hade 3 minuter kvar att leva, vem är den första du skulle krama?