Om privatlivets helgd eller Min journalistiska svaghet

Jag stod för 1 minut sen i duschen, som brukligt alldeles utan kläder. Således sårbar för attacker och vad man nu kan tänka sig. Det fick mig att tänka på en sak som jag har haft i bakhuvudet ganska mycket på sista tiden. Något som kan vara min stora svaghet som journalist. Jag värnar om mina medmänniskors privatliv. Och mitt eget. Jag tycker sällan att det finns någon anledning att hänga ut personers privatliv, vare sig de är offentliga eller okända. Själva betydelsen av privatliv, är ju just att det ska vara privat. Saxat ur NE: privatliv - "(en persons enskilda) hem- och umgängesliv", min betoning ligger på "enskilda". Lite mer saxat ur NE: enskild - "som tillhör eller har att göra med en enda person". Ska vi då tolka ordet "privatliv"s betydelse så drar jag slutsatsen att det är den del av livet som endast har med en perosn att göra, den personen är väl rimligtvis en själv då.
Självklart är även jag nyfiken på andra människor ibland, men om det inte med enkelhet går att ta reda på det jag är nyfiken på, ja då lämnar jag det åt sitt öde. Jag blir ofta lätt illa till mods när jag läser kvällstidningar då dessa ofta är en enda lång orgie i privata angelägenheter som hängs ut som ett par halvtvättade kalsongar på tvättlinan. Till vilken nytta då? Visserligen är det skäligt att göra det om det i dessa personers privatliv finns juridiska eller grova etiska oegentligheter och dessa personer är viktiga för vårt samhälles funktion. men ärligt talat, vilket allmännytta innehar informationen att xxx gillar att ha piss-sex utklädd till björne medan xxx lyssnar på akustisk musik spelad av en trehövdad siamesisk tvilling(nej det tredje huvet räknas inte som en egen person, därför är han/hon bara tvilling, men med ett äckligt extra huvud).

Finns det ingen gräns för vad allmänheten egentligen borde veta om varandra? Hur mycket ska vi behöva veta om varandra? Jag menar inte varandra som i vänner och bekanta, där sker ju informationsutbytet på naturlig väg, med vår eget tillstånd och med våra egna medel. Det jag syftar på är samhället i stort. Dina grannar. Mina grannar. Allmänheten som det så fint heter.

Varifrån kommer då det här obehagliga behovet av att vet människors innersta, smutsiga sanningarna. Eller de yttersta, renaste lögnerna? Dokusåporna bombarderar våra tv-apparater, tidningarnas förstasidor pryds av ännu en fylleksandal från Robinson-robban eller ännu ett förlorat förhållande för Ensam mamma söker-Kurt(ja, det må vara så att jag inte vet vad de heter, men Kurt fick det bli, och jag förstår varför Kurt är en ensam mamma).
Vårt uppenbara behov av att gotta oss i andras liv, är det en flykt från vår egen, tydligen tråkiga vardag? Ett tappert försök att leva vårt liv genom någon annan?

I vilket fall så tror jag att min inställning kan ligga mig i fatet vid vissa journalistiska sammanhang. Tillfällen där jag kommer att låta bli att ställa vissa frågor för att jag anser att det inte är något som någon annan har något med att göra. Frågan är om jag kommer att stå för vad jag tycker eller vika mig under påtryckningar och gå privatlivets mördare till mötes....det återstår att se.

Det finns självklart mer att säga i ämnet, men jag orkar inte just nu, jag ska ju upp och skriva hemtenta imorgon. För övrigt så tycker jag att jag lyckades hålla mig till ämnet ganska bra idag, och inte några direkta personangrepp, inga könsord(piss-sex är inget könsord), lite mer rumsrent helt enkelt. Kanske har jag börjat mogna....

Min åsikt är dock klar för mig: Alla har rätt till ett privatliv.

Dagens visdomsord: Tallar du på mina gränser så bygger jag ett högre staket