om folk och fä

Nu har jag provat på livet som arbetande vuxen i storstaden i en och en halv vecka. jag kan inte påstå att jag är imponerad. Att plattarslat sitta framför en skärm som ger en cancer och strålskador, samt möjligtvis gå till fikarummet då och då är inte en syssla som ger mig några storartade intryck. Att dessutom gå upp klockan sju varje morgon för att sedan komma hem vid sex eller om man har tur, halv sex, eller om man har otur sju, ja det gör inte saken nämnvärt mer imponerande. men ändå är det så större delen av befolkningen lever. Speciellt här i stockholm, hur många människor gick jag förbi på väg till tunnelbanan i morse? Hur många gick jag förbi på vägen från tunnelbanan nu i kväll? Hur många av dem har något intressant att berätta? Hur många av dem är olyckliga? Och hur många av dem jag gick förbi idag, igåår, i förrgår bryr sig om varandra? Det känns som något helt främmande här, inte för att jag är känd för mina sympatiska, människorälskande åsikter. Men för att man inte ska bli knäpp i den här staden så måste man liksom stänga av alla andra. När man står på tunnelbanan, eller om man har tur, står, så liksom försvinner alla andra och man funderar bara på det som pågår i ens egna lilla värld. De andra tappar betydelse och blir en del av inredningen. Som flyttbara klossar i vagnen. Utbytbara, hela tiden byts de ut. Men samtidigt är de alltid där, de trängs och knuffas. De kunde lika gärna försöka tränga sig fram i snårskog. Förutom att snårskogen skulle inte förstå när de tittade argt på varandra för att de stod i varandras väg.
jag har kommit på många iidéer till utställningar jag vill göra, eller i alla fall en. Det räcker för mig, jag ha rju mitt evighetsprojekt igång redan. Hoppas jag får tummen ur och gör klart det nån gång. Det vore roligt att se det klart.

Nu måste jag laga färdigt maten, annars blir det för sent.

Dagens visdomsord: staden ligger aldrig öde och tyst