antipati

Fan vad trött jag är på att skriva jobbansökningar. Varje gång jag sätter mig vid tangenterna och ska knattra ihop några lögner om varför jag skulle passa för ett visst arbete känns det som att skriva en hemtenta i en kurs där betyget underkänd redan är satt. Och det är troligen inte bara jag som sitter och skriver en ansökning till det specifika jobbet. Det är troligen ett hundratal arbetslösa journalister med tre ton erfarenhet i sina baggage.

Verkar som journalistprogrammet var ännu ett felaktig val. Man kanske skulle valt natur på gymnasiet och sett till att bli något som det faktiskt finns en marknad för.

Mitt tänkta frilansande går ju ungefär lika bra som mitt ansökningsskrivande, med det undantaget att jag inte gör något frilansande. Försöker fortfarande sälja skiten jag gjorde i somras. Säsongsbetonat visst, så det är inte aktuellt för publicering förrän i vår.

Det enda jag skriver med någon form av engagemang är den här bloggen, som jag inteheller skriver i så ofta. Vilket säger något om mitt skrivande för stunden.

Nu ska jag gräva ner mig lite mer i min misantropiska skivsamling och önska livet ur alla erfarenhetsrika journalister.