trött på förortsdisco

Minns inte det var ett tag sen jag skrev nåt här eller inte. Enbart det faktum att jag inte minns torde vara ett tecken på att det var ett tag sen. jag borde skriva oftare, det är ju ett ypperligt sätt att hålla mitt skrivspråk i något så när god form. Om det har någon god form att klänga sig kvar vid. För någon dag sedan upptäckte jag ännu ett lyckat avtgrundshål. Discocrew, ett glatt discodunks skapande gäng varav två kommer från Vitting och delade utbildningsinstitution med mig i unga år. Det som stör mig i första hand är inte att dessa individer, som i mina ögon inte borde få komma i närheten av instrument, skapar musik som är så katastrofområdesdålig att man vill äta upp sina egna inälvor. utan det som stör mig är att de, när de gick i skolan med mig, inte visade en enda tendens till att vara musikaliska (om det nu krävs för att göra eurodunk) förutom att de gillade stora högtalare. Det som kommer nu kan verka vara ett försök till att glorifiera mig själv, vilket det naturligtvis inte ska ses som, vi skulle kunna byta ut mig mot någon annan men det känns mer personligt om jag använder mig själv. Till skillnad från dessa sub-basfreaks har jag aktivt spelat något instrument sedan lågstadiet, i sjuan var jag med i mitt första band. I gymnasiet fortsatte jag att traktera 4-strängat lågfrekvenstugg. Orkestern jag spelar i just spelat in ett fullängdsalbum och brutit med vårt skivbolag eftersom de var kvalificerade rövhål, vi står således med en fet utgift och ingen som kan släppa musiken. Att då små fisringar från Vittinge kommer och gör en låt som de lägger på youtbe och sedan köps upp av ett amerikansk elektronikföretag för att användas i deras reklamfilm, gör att jag vill bli goth. Sitta i ett mörkt hål och hata världen.
men vem är jag att säga vad som är riktig musik eller inte? Jag har så klart ingen som helst rätt att påstå att det inte är musik. Vad jag däremot har rätt att göra är att hävda att jag tycker att de tlåter som om man släppt ut tre fulla marsvin på en sampler, vilket inte är så långt ifrån sanningen.

Från det ena till det andra. Nu är jag inne på andra veckan i Fias o mitt nya liv. lite regler för vad vi får äta, träning och allmän sundhet. Känns bra, mitt bukfett behövde styras upp. hela jag behöver styras upp, vill inte sitta och gå ner mig helt och hållet.

Jag har även äntligen fått tummen ur det berömda mörkret och skrivit klart de två reportage jag har skrapat ihop i sommar. Sitter nu vid min fantastiskt långsamma dator, som snart ska kremeras och ersättas, och arbetar med bilderna till reportagen.

Jag vill också tillägga att jag itne förstå hur jag tillåtit mig själv att arbeta med den här datorn, den är så långsam att jag blir tårögd ibland.

Svininfluensa och fransk eurotechno

Då var man hemma igen. En vecka går ganska fort, men samtidigt känns det som om det var länge sen jag var här. Sittande framför min långsamma dator i mitt ganska trånga studentrum.

Det finns så många itnryck och upplevelser jag skulle kunna skriva om efter en vecka i Tunisien. jag skulle kunna fylla sidor med klagomål om den tragiska massturismen eller skriva romaner om hur jävla störande det är att ha fransk allsång klockan halv 12 på natten när man vill sova. Jag skulle också kunna skriva en samling dikter om varför man inte ska äta kött i Tunisien. Men jag ska försöka vara positiv i min lilla blogg för en gångs skull. Det var ju mycket som var roligt och helt fantastiskt också.

Fia och jag diskuterade vad vi tyckte var den bästa upplevlesen när vi låg o flöt i vågorna sista dagen. För min del var det att få rida dromedar i Sahara. Världens största öken(?) är en fascinerande plats. Under vår 2 dagar långa färd runt i Tunisien var ett av stoppen i utkanten av Sahara. Där fick vi häva oss upp på dromedarer, rida ut bland sanddynerna och uppleva solnedgången i öknen. jag har sällan varit i ett landskap som är så stilla, så tyst, så harmoniskt. Men samtidigt så oförlåtande och obarmhärtig. Vi fick inte rida ut innan klockan 6 för det var för tufft för dromedarerna, även om jag tror att hettan hade tagit kål på oss innan dromedarerna dukade under. Efter dromedarritten sov vi i berbertält i en oas. Trots att sängarna var fulla med sand och Norrmännen i sängarna bredvid snarkade som tröskverk var det en ganska trevlig natt. Fram tills det att vi skulle gå upp klockan halv 5.

Sen gjorde vi några mer charterturist-skoj-aktiviteter också. Åka fallskärm efter båt, åka någon form av uppblåsbar jättesoffa efter båt. Det var kul även om mina, av svenska klätterförbundet inpräntade, säkerhetskrav inte riktigt uppfylldes. Att det enda som höll mig uppe 50 meter ovanför vattnet var två stålkarbiner(inte skruvkarbiner) var för mig lite väl spännande. Men de höll och vi dog inte.

Självklart måste jag få klaga lite. Men min klagan denna dag sträcker sig till att jag tycker att läspande smålänningar inte borde få lämna sveriges gränser då de låter så jävla korkade att de verkar få hela svenska befolkningen att framstå som retarderad om de får representera oss.

Just nu orkar jag inte skriva mer. Men det kommer nog mer.


Just ja, både Fia o jag är förkylda så vi har nog svininfluensan:)

Dagens visdomsord: Svin är gott, men ät det inte i Tunisien.

Grönt kort och sådant

Fia har ju till min stora förtjusning börjat klättra. Om det faktum att hon gjorde det i smyg ökar eller minskar min förtjusning vet jag inte. Men i alla fall, ikväll var vi iväg till Klättercentret i Solna. Dyrt, men kul ställe. För att få klättra där måste man ha ett s.ka. Grönt Kort. Grönt Kort är Svenska Klätterförbundets certifiering att man kan topprepssäkra. Inte speciellt svårt. Tyvärr lyckades jag "lura" på Sofia ett par nya klätterskor som inte var riktigt bekväma, som sig bör när det gäller klätterskor. Jag hoppas bara att det inte gjorde henne avskräckt från sin fortsatta klättring. Förhoppningsvis kommer de att forma och töja sig så de passar bättre snart.

För övrigt tror jag också att det var "bring your mailorderbride"-night på Hanks Heaven ikväll. Klientelet talade för det. Byggarbetare med östeuropeiska/asiatiska tjejer talar sitt tydliga språk.

I fredags såg jag något som kan ha varit den sämsta filmen jag någonsin sett. HP Lovecraft's The Tomb. Skådespeleri i klass med lågstadieteater. Kladdande kompisar till den impotenta(ja, jag menar inte inkompetenta) regissören, manusförfattaren och producenten Ulli Lommel. Tysk kvalitet när den är som sämst. Adolf skäms över dig Ulli!!! Jag kan tåla att kvaliten på filmen är skit, det kan ha sin charm. Men när skådespelet och storyn är så katastrofalt dåliga så vill man bara stänga av och kräkas. Jag har aldrig sett en film som fått så låga betyg på IMDB(1,6 av 10). Alla som har 80 minuter att kasta bort se den och skicka hatmail till Ulli.

Imorron drar vi till Tunisien, om ni har läst det förra inlägget så tjafsade jag ju om kameror och jobb. Det blir så att lilla kameran åker med som undervatten och strandkamera. Den gamla stora med 28mm monterat som mer ordentlgit kamera. Det blir bara jpg-bilder. Inget raw. Orkar inte.

Nu ska jag kolla klart på Dexter.

Dagens Visdomsord: Det blöder rikligt på fotknölen.