...

Handen på axeln och rösten som ropade till bakom honom kom som en förlösande kraft. Alla spänningar i kroppen släppte och han kände hur han andades ut. Nervositeten som krupit under skinnet som otåliga myror var plötsligt borta. Hela dagen hade falska leenden blottat hans bländande vita tänder mot människor han älskade att hata. Idag hade han valt att åka en hållplats längre än vad han behövde. För att komma ut i de kvarter där man inte skulle gå hem själv om kvällen, oavsett kön. Han hade med spänning gått längs de mörkaste gatorna han kunde hitta för att komma hem. Stegen fick sakta ner och han vände sig om. Framför honom stod en kille med huvtröja, det var svårt att se hans ansikte. Han behövde egentligen inte se ansiktet, han ville kanske inte.
- Har du några pengar? Jag har tappat min plånbok och måste komma hem på nåt sätt, hördes rösten säga innifrån huvan.
- Nej, tyvärr, hörde han sig själv svara.
Han lyfte händerna något för att se till att hans egna var ovanför den andres.
- Kom igen, jag måste ju komma hem! Den falska desperationen i den andres röst lös igenom.
- Du får väl göra som jag då, och gå hem, svarade vår vän. Han vände sig om igen och började gå igen. Han misstänkte att detta skulle vara tillräckligt för att få det han ville. Handen på axeln var inte lugn den här gången. Den stötte till honom med kraft. Eftersom han var beredd så följde han med i rörelsen och lät den attackerande handen tappa sin kraft. Vår vän vänder sig om för att möta den andre igen. Ansiktet var fortfarande dolt inuti huvan. Adrenalinet hade börjat pumpa i hans kropp. Första träffen kändes som en enorm utlösning. Kraften strömmade ur honom genom hans armar, ut i händerna, rakt in i huvan på den andre. Handflatorna träffade precis som han hade tänkt, rakt mot ögonen. Den attackerande som nu hade blivit attackerad studsade bakåt. Vinglade på hälarna och försökte återfå sin balans. Återigen kom vår väns öppna hand genom luften. Den här gången träffade handloven mitt mellan skrevet och naveln. Mannen med huvtröjan vek sig dubbel med ett högljutt stön. Vår vän hörde självförsvarstränarens röst i huvudet ”knän och sparkar sysslar vi inte med, det ser inte bra ut och gör för stor skada”. Den här gången brydde han sig inte om hur det såg ut eller hur stora skadorna blev. Hans kostymbyxklädda knä åkte upp nästan som av en reflex och träffade motståndaren i bröstkorgen. Ett ljud som han aldrig hört tidigare nådde hans öron. Det enda han kunde jämföra med var hur det låter när man bryter okokt spaghetti, fast dovare. Som om man bröt spaghetti som var inlindad i en stickad tröja. Mannen med huvan var nu försvarslös, låg kvidande på marken och höll sig för bröstet. Vår vän kände hur känslan av makt växte. En ensam gatlykta spred sitt kala sken bakom honom. Skuggan från hans kropp kastades över den som nu låg på den kalla asfalten. Han böjde sig ner och greppade tag i den liggandes ben. Med ett fast grepp om vristen på benet som satt fast i den motståndslösa kroppen började han gå mot ett elskåp. Kroppen var tyngre än han räknat med, ansiktet släpades mot asfalten, han hörde hur tänderna raspade mot gruset. I vanliga fall hade ljudet av tänder mot asfalt gett honom rysningar längs ryggraden. Ljudvågorna mötte öron men vibrationerna i trumhinnorna gav ingen effekt. Han kom att tänka på sommarkvällarna som barn när han och hans storebror hade stått vid garageporten och kastat en boll mot den. Spelet gick ut på att kunna fånga bollen när den kom tillbaka. Det fanns tydliga regler för var man fick stå när man kastade och hur högt på väggen man var tvungen att träffa. Ibland gjorde det lite enklare och tillät en studs i marken innan man var tvungen att fånga bollen. Trots att brodern var två år äldre brukade han vinna. Bollsinnet var bättre hos den yngre. När han kommit fram till elskåpet släppte han ner benet på marken. Han hade inte märkt det själv, men hans puls var säkert uppe i 180 slag i minuten. Adrenalinet sprutade ut i kroppen. Känslan av kontroll var total. Idag, just nu, just här, var det han som bestämde. Den slappa kroppen bredvid honom började röra på sig igen. En sommardans? Hans far brukade hålla honom och hans bror i armarna och snurra runtså de lättade från marken och flög fram i hög fart över gräset. En sommardans. Vår vän tog tag i den huvklädda mannens vrister drog honom en bit bort från elskåpet. Med ett fast grepp tog han några snabba steg bakåt, med en knyck lyckades han börja snurra. Mannen med huvan släpades en kort stund längs asfalten men sedan lyfte han från marken och började sväva. Runt och runt. Runt och runt. Han var medveten om var elskåpet stod. Han såg att han kom närmare och närmare för varje varv. Ett steg till och leken skulle ta slut. Det sista steget. Huvan gled av huvudet just innan det träffade elskåpet. Ljudet när hud, ben och brosk träffade förzinkat stål ekade mellan träden och hyreshusen. Han tappade greppet om vristerna. Dansen tog slut.