Sökandet efter mening....

Missförstå mig inte. Jag har ett kalasjobb, med skitbra kollegor och är lite så där charmig missnöjd med livet i allmänhet. Fast egentligen inte. Ja ni förstår, man måste ju hålla på sin image. Den ironiska generationen och allt sånt. Men det är inte därför jag är här.

Berättelsen vars poäng kommer att komma om en liten stund började antagligen tidigare än mitt intåg på journalistutbildningen, men vi börjar där för det blir så jäkla rörigt om jag ska dra upp allt annat. Redan innan utbildningen kände jag att det där med dagspress och nyhetshets inte riktigt var något för mig. Jag ville skriva texter som folk satte sig ner i en fåtölj och läste på söndagen när de hade tid. inte något de skummade lite snabbt när de glosögda och knappt vakna tog morgondumpen en tisdag i oktober. Antagligen för att jag alltid känt att journalistik egentligen inte förändrar något. Min åsikt delas säkert inte av de som hänger på de stora nyhetsredaktionerna, men sådan är jag. Jag röstar knappt för att jag vet att min röst inte gör någon skillnad. Således ville jag inte lägga min energi på något hade några pretentioner om att göra någon skillnad, att rapportera felaktigheter och avslöjanden är inget jag suktar efter. Nej, mina texter skulle sparas i pärmar och tryckas på glansigt papper.

Tjopptjopp, nu är jag där.

Och nu när jag till stor del gör det där som jag då ville göra, och fortfarande vill göra, så saknar jag en mening. Att göra något som faktiskt betyder något. Som faktiskt påverkar något. Jag kan vara mer exakt än så, jag vill göra något som påverkar människor att börja tänka på de val de gör i sin vardag som påverkar vår miljö. Jag har ingen önskan om att uppmärksamma svältande barn eller fattigdom, det finns mängder av människor som gör det och brinner för det. Jag har aldrig värnat om människan som art, vi förstör mer än vi räddar och är därför egentligen inte bättre än alla dessa mördarsniglar vi så envetet försöker få bort från vår rabarber. Nej, jag vill knäa mänskligheten i njurarna och trycka hennes ansikte mot bilder av svältande, drunknande isbjörnar, mot delfiner som drunknar i driftgarn, mot havsbottnar som plöjts av bottentrålare. Mot all skit vi gör mot den plats som håller oss vid liv. Men hur fan ska jag göra någon skillnad. Jag sitter redan och dövar mitt dåliga Svenssonsamvete genom att skänka pengar till organisationer som jobbar för att göra någon skillnad. Men det känns för innehållslöst. Jag har en kamera. Jag har flera kameror. Jag vet var avtryckaren sitter och jag gillar att ta bilder. På vilket sätt kan jag med dessa hjälpmedel göra någon skillnad? Om du har några tips, let me know. Jag är öppen för alla förslag som är genomförbara medan man har ett flexibelt heltidsjobb och inte så mycket pengar att lägga ner utan snarare engagemang. Över och ut. BNGT (nej jag glömde inte "E"'et jag sparar på vokaler)

I have a dream

Att få leva i en värld där jag inte har något att göra när jag kommer hem från jobbet. Där hämtmat och papperstallrikar är okej 7 dagar i veckan. Där mina enda intressen består av det som rör sig på tv-skärmen. Där all stimulans jag behöver kommer via kabel och strömmas in i hjärnan via en färgglad skärm. Där jag inte bryr mig om att jag sakta men säkert förfaller. Där min hjärnröta inte spelar någon roll. Där jag inte har någon fantasi eller kreativitet.

Men jag måste visst laga mat idag också. Alla idéer pressar på som ett spädbarn ivrigt att se något annat än insidan av sin mors sköte. Får jag sova nu.

Om livet efter 6 månader heltidskontorsjobb

Kroppen förfaller och livet passerar. Men man tjänar pengar, får betald semester och förhoppningsvis en bra referens att skriva i CV't när det är dags att gå vidare.

Men va fan.

Ska det inte vara mer än så här. Skulle inte livet bli allt det där man hoppades och drömde om när man ännu inte tagit klivet in i arbetslivet. Nej, det skulle väl inte det.

Men vem beror det på. Jag har huvudet så fullt av idéer att jag tänker på dem så länge att jag tror att jag genomfört dem. Sanningen är att jag är för feg för att sätta någon av dem i verket. Tänk om jag får tre ord negativ kritik, tänk om det inte går bra, tänk om jag inte klarar av det, tänk om någon säger nej.

Ja, men va fan bohoo vad synd det är om dig då, din förslappade kontrosråtta!
Nej, det är det inte, det enda hinder du har är din egen jävla meningslöshet. Om du inte gör det du vill, då vill du det inte tillräckligt mycket så är det bara.

Så antingen vill du, håller käften och sätter igång. Eller så får du acceptera det faktum att ditt liv aldrig kommer mer bli mer än denna rutin. Äta jobba sova dö.

Gör något och gör det nu.


Dagens visdomsord: Det värsta som kan hända är att du dör och då spelar det ju ingen roll längre.

ledig?

Nu har jag och Maria varit lediga i två dagar. Igår spenderade vi dagen med att röja ur förrådet, byta till sommardäck, köra grejer till tippen, baka och diska. Saker man liksom inte hinner med när man kommer hem mellan åtta och halv nio på vargarna. Idag var vi halva dagen vid ryssgraven och klättrade, sen skulle Maria in till stan för att träffa lite tjejkompisar. Jag passade på att montera av bakdämparen på cykeln för att kunna serva den, sen kunde jag ju inte låta bli att putsa lite på hojen för övrigt, snart dags för premiär. Sen passade jag på att ligga i gräset med vårsolen gassande en stund.

Nu är den stora frågan vad jag ska äta ikväll,men kanske framförallt vilken film jag ska se. Någon som inte Maria vill se så klart. Men jag har inte bestämt ännu. Det som dock börjar bli akut är vad jag ska äta......



Dagens visdomsord: jag måste ha mat nu annars dör jag....mmmm.....bulle.

Alperna i efterskott

Det var ju en dryg vecka sedan vi kom hem från alperna. VI kan kortfatta, det var bra. Det snöade två välbehövliga dagar. Innan vi var där hade det inte fallit en flinga på en dryg månad, pucklar och stenhårt under alltså. Men det 40 cm nysnö som kom gjorde sitt till och vi fick puderåkning både på glaciären på Grand Montets och på Aguil du Midi. Gött med mos.

Kul att åka med en guide också, det gav tillgång till ställen jag aldrig skulle åkt annars. Alla bra åk var på glaciärer där det krävs att man har koll på var sprickorna går och var man kan åka över dem. Flera gången var vi mycket nära sprickor som var 20-30 meter djupa och bara guidens kunskap och lite tur höll oss på rätt sida om gränsen. Tyvärr var det en bergsguide som hamnade på fel sida om gränsen under veckan vi var där. Han föll ner i en glaciärsspricka på Aguil du midi och omkom. Om någon som är utbildad och arbetar i den miljön kan göra de misstaget inser man hur lätt det är att man stryker med. Det här skrivs inte på något sätt för att framhäva att det är ballt att göra saker i en farlig miljö. Det folk verkar missuppfatta är att man(läs jag) inte åker skidor eller klättrar eller vad man nu gör, på grund av att det är farligt. Faran är en del av det hela, men inte motivationen. Snarare motivationen att avstå om det blir för farligt. Det råkar bara vara så att det jag älskar att göra kräver att man ibland vistas i en miljö där det ibland är farligt att vara. Om jag inte har kunskap att vistas där tar jag antingen med mig någon som har den kunskapen eller så avstår jag. Jag vill inte dö, jag vill ha roligt.

Men nu till något mycket roligare än döden. Nämligen det faktum att vi köpt bil! Jag och Maria är numera stolta ägare till Orvar, en ljusgrå Toyota Corolla som kom till världen 1997. Orvar är bestyckad med en liten pigg 1,3 liters motor och dragkrok. Inte för att jag egetnligen har en aning om vad det innebär att han har en 1,3 liters motor, men jag tror att det innebär att den inte är så stark men drar lite. Jag gillar bara att svänga mig med uttryck.

Efter att jag gjort klart att jobb här hemma tror jag att vi ska ta en sväng. Vi trivs ihop, Orvar och jag.

Jag vill bara tillägga, jag har många egenskaper jag tycker om. Men det jag är mest trött på just nu är att jag är bra på att komma på idéer och projekt, men har så jävla svårt att få tummen ur och komma igång. Jag behöver en spark i arslet.

Dagens visdomsord: Jag borde ta tag i fler av mina projekt.

Det var en ryss, en finsk.....

Ilija försökte se genom tygtrasan som var bunden hårt kring hans huvud. Försökte finna en imaginär ögonkontakt med det par ögon som tittade på honom längs en mauserpipa fem meter framför honom. Han tänkte att det kanske skulle ordna sig om då. Att kulan kanske skulle missa honom. Men hur han än försökte tog blicken stopp mot det solkiga tyget framför hans ögon. Ilija och hans kamrater hade blivit tillfångatagna av finnarna när de skurits av från sitt kompani vid stridigheter utanför Tolvajärvi norr om Ladoga.

Plötsligt kände han något varmt i skrevet. Han kunde inte minnas när han kissat på sig senast. Han kunde i och för sig inte komma ihåg senast han deltagit i ett krig, tagits tillfånga av fienden, dömts att mista sitt liv och ställts på led med sina kamrater framför fem soldater med mausergevär riktade mot deras kroppar.
Han mindes däremot hur han lämnat sin hemby Sosnovets i östkarelen, hur hans mor hade bett honom stanna, inte åka till kriget. Sin lilla pojke hade hans mor kallat honom med tårarna strömmande nerför sitt fårade ansikte. Man, soldat, krigare hade hans befäl kallat honom. De hade blivit lovade en snabb seger, de var överlägsna i antal och i krigsmaskineri. Men verkligheten hade visat sig annorlunda. De hade insett att befälhavarna hade underskattat finnarna. Skillnaderna mellan arméerna var att finnarna slogs för sig själva, sina familjer, sitt land. Ryssarna slogs för sina ledares vansinne.

Ett bekant ljud bröt tystnaden som slutit sig likt en bubbla runt Ilija. Ljudet av koppar och bly som matas in i en stålpipa. Det var nu bara luft som skiljde hans kropp från den första kulan som skulle slita sig genom hans kropp.

Han var rädd. Men rädslan hade haft ett grepp om honom sedan han tagit sina första steg i den finska skogen i krigets början. Känslan hade liksom slitits ut, nöts, malts ner tills den blivit en apatisk följeslagare som aldrig lämnade hans sida. Ilija var trött på sin stumma skugga, han vägrade lämna den här jorden med rädslan som enda sällskap. Han fyllde sitt inre med bilder, morfar och båten vid Onega, lilla Varja, mammas Borstj, sommarfisket med far. Han visste att han aldrig skulle få uppleva dem igen, men han var glad att han hade fått skapa de minnen han nu frammanade. Han var sjutton år gammal, han hade knappt börjat förstå vad livet handlade om. Han var sjutton år gammal och han visste att han aldrig skulle bli äldre.

När fetman hälsar på

Idag skulle jag ha varit i ordning och klar för en intervju vid elva. Men den jag skulle intervjua hörde av sig och sa att hennes sambo hade blivit magsjuk under natten så hon ville inte riskera och smitta någon. Därför sköt vi på intervjun och min dag blev helt plötsligt helt fri.

Vad göra?

Äta frukost i lugn och ro. Spela lite tv-spel. Surfa lite. Kolla på konstiga tv-program på Disovery, dagens fångst blev Swamp Loggers. Det handlade om skogshuggare som arbetade i träsk. Skoj, udda och intressant.

Sen blev det dags för lunch. Det var här allt blev fel. Jag tänkte "a men vafan!" efter vilket jag gjorde en muffinssmet, hälften av smeten hälldes upp i formar och ställdes i ugnen. Den andra hälften blev min lunch.

Det som är intressant är att smeten klickades ut i formarna medelst två skedar, men om jag hade ätit upp den med skedar hade det känts som jag accepterat smet som en form av maträtt. Jag ville inte riktigt erkänna inför mig själv att jag faktiskt redan gjort detta. Därför tog jag fram en slickepott och åt upp smeten med den. Då kändes det mer som om jag bara åt upp resterna, även om resterna i detta fall bestod av ungefär 50-60% av smeten.

Denna kost gjorde mig lite slö och degig i hjärnan, så jag satte mig och jobbade lite. Bra där. Det tog fyra försök innan jag fick iväg ett mail för att jag stavade mailadressen fel tre gånger.

I ett svagt försök att verka hurtig tog jag fram basen, stärkaren och satte på hela Jaganata-albumet och spelade med. Skojigt för övrigt. Fortfarande är vissa av de riffen bland de tyngsta jag hört.

Åter till dekadensen.

Nu hade mitt förfall gått så långt att jag inte längre kunde acceptera det. Jag är ju en hurtig typ för bövelen!
Jag ställde mig således framför spegeln och sa följande(jag ställde mig givetvis inte framför spegeln, jag satt kvar i soffan och föreställde mig att konversationen som följer utspelade sig framför spegeln); Hördu din tjockis! Det är ett unde rom du lever längre än till 50 så som du håller på, så fort du fyller 35 kommer du att jäsa som en deg med för mycket jäst. Och du kommer inte att bli så där spänstigt tjock, så att fettet liksom mest blir en gubbmage.Nej du kommer att bli så där löst amerikafet. Så där så att du liksom flyter ut som en lös sås på en skinande tallrik när du lägger dig i sängen. Maria kommer att tycka att du är så äcklig att hon inte vill ta i dig men kommer inte säga nåt för att hon vill vara snäll. Du kommer själv att tycka att det inte är sååå farligt, du har ju bara blivit lite rund. När sanningen är att anledningen till att du köper skor med resårer istället för snörning är att du inte nått dina fötter på tre år. Innerst inne kommer du att hata dig själv men inte orka göra något åt det för att det känns tröstlöst svårt.

När jag snörvlat klart och torkat mina tårar tog jag så på mig mina löparkläder och stack ut på en runda. Svettig som en fet pensionerad amerikanska som tidigare arbetat i en snabbmatskassa men nu är förtidspensionerad och sitter i sin lilla nissan micra i den stekande solen i florida på väg till "the mall" för att köpa sina enfärgade t-shirts i storlek xxxl, flämtar jag in på gången framför huset. Inser att SL faktiskt har skickat mitt nya SL-kort och sätter mig på trappan och andas ut en stund.

Sedan dess har jag duschat, jobbat lite på ett fotoprojekt och ätit en muffins, för nu har jag ju tränat och då måste jag få unna mig nåt. Samma belöningssystem som de där tjockisarna man ser på mataffären iförda träningskläder och med godispåsar stora som vattenmeloner.

Det blev många bokstäver idag. Det blir så ibland.

Dagens visdomsord: Det är lätt att gå ner i vikt, man bara äter mindre än man gör av med.