...sen var det de här med...

Satt och skulle maila ett gäng företag för att hävda att de behövde min hjälp för att marknadsföra sig. Med andra ord, att jag skulle plåta deras produkter och användarna av dessa.

Att skriva ett mail är inte så svårt. Det svåra ligger i att lyckas motivera sig själv till att skriva det, att försöka övertala sig själv att man faktiskt har något att erbjuda. Varför skulle de anlita mig?

Avslutade i torsdag en tre veckorsperiod på KB, en av de jag intervjuade som fick läsa texten jag skrivit mailade tillbaka och tyckte at det var jättebra och att hon kände igen sig i allt jag hade skrivit. Alltså hade intervjun gått bra och jag hade fångat hennes personlighet i min text. Men tanken som dyker upp i mitt huvud är att hon missade något. Att hon inte läste noga. Eller att hon inte har så stor koll.

Känslan av att snart kommer de på mig, snart inser de att jag inte kan någonting, jag har bara haft tur hittills. Den känslan är sjukt svår att få bort. Bara jag kan få bort den, bara jag kan inse att jag faktiskt kan något. Ibland är det jobbigt att frilansa, att behöva se sig själv som en produkt som ska säljas och marknadsföras. Det är svårt när man inte tror på det man säljer. När man inte tror att det håller måttet. Det lyser igenom. Varför kan inte det jag erbjuder vara att äta kakor istället för att ta bilder. Äta kakor det vet jag att jag kan. Det är jag till och med bra på.

Men vi vänder blad för ett ögonblick.

Idag har jag och Maria varit tillsammans i tre månader. Det känns som om tiden gått fort, men samtidigt som om vi känt varandra i evigheter. Udda kombination men så är det.
Så ikväll blir det trivselmiddag!