hennes läppstift var lika rött som hennes blod....

...och hennes politiska åsikter. Och jag sitter snett mitt emot henne och hennes kompisar på tåget och tvingas lyssna på deras menlösa diskussioner som pendlar mellan inrikespolitik ur en sextonårings perspektiv och Harry potter. Ingen förutom deras närmsta familj skulle märka om de försvann. Det väcker onekligen tankar. Jag vill skrika åt dem. Skrika att ingen bryr sig, att deras ideal kommer att dö i samma stund som de måste försörja sig själva, att de ingenting vet, att de borde hålla sig till Harry potter.

Men jag sitter tyst. Stilla. För vem fan orkar bry sig.