om hat, kärlek och likgiltighet

rubiken får det att låta som om läsaren kommer att få en djupgående, gärna skolastisk, analys av de tre termerna som rubriken tar upp. nu är inte så fallet, det är snarare bara en kort resumé av vad jag kom att tänka på idag när jag i mitt stilla sinne önskade död och förruttnelse över en av mina rumskamrater. en nära vän till mig sa en gång att motsatesen till kärlek inte är hat, utan likgiltighet. jag fick då ingen längre filosofisk utläggning om varför det skulle vara så. att den totala hängivenhetens motsats skulle vara total likgiltighet. när man ser det så, så framträder det kanske som naturligt. men det är bara om man framställer kärlek som total hängivenhet. jag vill påstå att så inte är fallet. det är ett förenklat sätt att se på kärleken, det är ett bredare begrepp än enbart hängivenhet, således kan nte den totala motsatsen inte vara total likgiltighet. om man ser kärlek som den positiva polen och hat som den negativa motsvarigheten, så blir bilden den av ett batteri. men är det så det fungerar, ett batteri behöver båda poler för att skapa en sluten krets, där strömmen gör nytta. men behövs verkligen den negativa polen i verkligheten, och gör den någon nytta? förutom det rent frestande i att planera gärningar mot de personen som råkar stå på fel lista, tomtens lista över de barn som inte varit så snälla.

min likgiltighet gäller ju den större delen av mänskligheten, det skulle i denna teori betyda att jag hyser den negativa känslan mot större delen av befolkningen. det känns ju inte rätt. det är ju snarare så att de jag hyser negativa känslor mot är ett fåtal utpekade, inte den stora massan. om den stora massan blir målet för mitt hat, så blir mitt hat alldeles för utspätt och tappar mening. när det riktas mot ett fåtal så blir det o andra sidan kraftfullt och fyller ett syfte. men jag har upptäckt att de som jag stör mig mest på här i världen, är inte de människor jag vill riktigt illa. det är snarare så att det ären kombination av den neutrala och den negativa polen. de är mig likgiltiga, men jag vill hellre se dem lida än vara lyckliga. den stora massan får göra som den vill, jag bryr mig inte, så länge det inte påverkar mig och mitt sätt att leva på. total likgiltighet, med några små undantag. det fåtal som jag faktiskt hellst vill att de ska ha det ganska jävligt, de märker troligen inte av min ovilja. vilket kan tyckas vara att slösa bort känslorna på dem. men det blir ju itne bättre av att jag personligen gör något åt dem, det handlar snarare om att världen ska vända sig emot dem, det är det jag vill. om jag själv gör det, då har jag ju tagit saken i egna händer och styr därmed deras öden. men om världen kan vända sig emot dem och behandla dem illa då har jag ju faktiskt fått som jag vill, utan att behöva smutsa ner mina egna händer. total likgiltighet.

dagens visdomsord: diska efter dig, annars kommer jag och tar dig när du sover