"våga vägra vara normal"
idag gick ett litet tåg av människor, som jag gärna vill kalla puckon, på stan och lät sina slagord skalla mellan husväggarna. deras intelligenta slogan var "våga vägra vara normal". hur jävla genomtänkt var det egentligen? de såg ut ungefär som alla andra 14-19åringar som vill vara "annorlunda", och därför klär sig precis som alla andra som vill vara annorlunda.
det som de inte verkar fundera speciellt mycket över är just det faktum att de inte längre är annorlunda än andra, de är precis som alla andra, eftersom alla andra också verkar vilja vara annorlunda. jag vet inte om det är en djup exsitentiell kris som ligger bakom, att d epå något sätt inte kan identiiera sig med alla "normala" människor och därför vill försöka definiera sig själva genom att klä sig som en blandning av hemlösa gatumusikanter och ramones, och se ut som om steve wonder klipper deras hår och sköter deras smink. de kanske känner sig otillräckliga och oviktiga och anser att deras uppgift är att öppna ögonen hos andra människor som sitter fast i en monoton vardag utan spontanitet och känsla. de är förkämpar för det som står utanför normen och vågar vara banbrytande. det som kommer att i framtiden kommer att betraktas som genialitet och nyskapande. de söker något som kan bekräfta deras sökande efter sig själva, något som kan ge dem en säkerhet att våga stå för vem och vad de är.
eller så är de helt enkelt precis som alla andra tonåringar, bara jävligt uppmärksamhetskåta och tror sig ha hittat ett nytt sätt att för oväsen så folk ska bry sig om dem. det absolut bästa vore ju om folk barakunde ge fan i att lyfta ett ögonbryn åt dem så de antingen gav upp och betedde sig som folk eller försökte lite hårdare och faktiskt tog livet av sig. buhu vad okänslig jag är och driver med suicidala människor, men se här, det är inte mitt problem, det är ditt prolem. så åter till historien. tragiskt nog så tror säkert dessa stackare att de faktiskt gör något nytt och fantastiskt. om de studerade modern historia så skulle de efter ett ögonblick, eller kanske några ögonblick(vissa av dem är rätt puckade) inse att det som de försöker genomföra har gjorts tusentals gånger tidigare. tonåringar har alltid var en s.a.s. pain in the ass. i alla fall de som prompt ska vara annorlunda, och gärna skriker det högt omkring sig. deras revolution har redan rest sig, slagits ner och dött ut i ett par omgångar. anledningen är att de flesta växer ur den fasen, de som inte gör det finns alltid kvar för att värva nya friska ynglingar. några försöker alltså om och om igen, medan några inser att det inte är lönt, eller ens någon idé. det som är intressant är ju att de osm försöker om och om igen måste ju ha någon typ av hopp. någon typ av hopp om att de som 40åringar, med bleknade tatueringar och hängade bröstvårtspiercingar, ska vara ledare i den nya revolutionen som skall slå igenom och tvinga svenssonfolket på knä.
om jag kudne skulle jag gärna vara med när en av dessa 40åringar helt plötsligt inser att deras tid är förbi, deras tåg har gått, båten har lämnat kajen, lammen har tystnat. när de inser att de kanske skulle ha utbildat sig, skaffat ett vettigt jobb, försökt växa upp, kanske börjat förbereda sig på att dö, som alla andra i sina små söta radhus(se jag lyckades smyga in mitt eget förakt mot ett svenssonifierat liv).
det mest tragiska av allt detta är att de säkert tror att de gör någon skillnad, att de faktiskt kan förändra något. suck, vad är det för fel på folk. DU! ja, just DU!! DU kan inte göra någon skillnad. så länge du inte har en vilja av stål och en ekonomi som ett mindre u-land(jag vet de har rätt dålig ekonomi, men ett helt land kan ändå skrapa ihop lite pengar) så kan du faktiskt inte göra någon större skillnad. eller om du heter nelson mandela...
den typen av människor som faktiskt kan göra någon skillnad finns inte längre, de dränks i massan och försvinner. eller så låser vi in dem på psyk. ärligt talat, vad skulle vi göra me dnågon som hävdade at han var guds son? jodå vi skulle låsa in fanstyget och pumpa honom full med lugnande. inte för att jag på något sätt är religiös, få inte för er saker nu. men uppenbarligen var det en kille vid namn Jesus som fick för sig en del, och han hade en viss påverkan kan man väl säga. men sånt folk finns inte längre, de får inte plats längre. jag behöver dem inte i alla fall, jag har de trätt bra som jag har det. jag behöver inte frälsas från ngåot, eller räddas undan något förtryck. jag har ingen plats för en ny messias i mitt liv. och jag har en stark känsla av att de flesta håller med mig här. så alla dessa små idioter som tycker att man ska "våga vara annorlunda" , ni behövs inte, ni tar bara upp plats som kunde användas på bättre sätt.
sen vill jag vända mig mot deras slagord. "våga" vägra vara normal? vad fan handlar de tom, det handlar inte om att våga. det handlar om att man vill att folk ska lägga märke till en. det brukar vi normala människor sköta genom att vara trevliga, intelligenta eller intressanta på andra sätt. inte genom att se ut som ett miffo. vill jag att folk ska vända sig om på stan när jag går förbi så tar jag bara på mig en tröja som det står "what about all the GOOD things Hitler did", inte för att jag har en sån tröja. men det krävs liksom inte mer. men jag har ingen större lust att få folk på stan att lägga märke till mig. jag är rätt nöjd som det är. jag vet vilka som jag vill ska lägga märke till mig och de gör det utan att jag spökar ut mig som en uteliggare.
de flesta tonåringar skulle hävda att jag avfärdade dem som osäkra små kräk som inte vet något om livet. och sen skulle de säga något som att bara för att de är yngre så betyder inte det att deras åsikter inte har betydelse. vilket är sant, om de hade vettiga åsikter som faktiskt var intressanta. inte samma skit som tonåringar/ungdomar alltid brölat om.
jag känner att jag skulle kunna håll apå länge till med detta, men det börjar redan bli för långt. så jag avslutar nu genom att säga:
jag vill inte har era åsikter, jag behöver inte er, jag har inte plats för er, vi har inte plats för er, väx upp eller hoppa framför tåget...
dagens visdomsord: i am shrek, shrek is me
det som de inte verkar fundera speciellt mycket över är just det faktum att de inte längre är annorlunda än andra, de är precis som alla andra, eftersom alla andra också verkar vilja vara annorlunda. jag vet inte om det är en djup exsitentiell kris som ligger bakom, att d epå något sätt inte kan identiiera sig med alla "normala" människor och därför vill försöka definiera sig själva genom att klä sig som en blandning av hemlösa gatumusikanter och ramones, och se ut som om steve wonder klipper deras hår och sköter deras smink. de kanske känner sig otillräckliga och oviktiga och anser att deras uppgift är att öppna ögonen hos andra människor som sitter fast i en monoton vardag utan spontanitet och känsla. de är förkämpar för det som står utanför normen och vågar vara banbrytande. det som kommer att i framtiden kommer att betraktas som genialitet och nyskapande. de söker något som kan bekräfta deras sökande efter sig själva, något som kan ge dem en säkerhet att våga stå för vem och vad de är.
eller så är de helt enkelt precis som alla andra tonåringar, bara jävligt uppmärksamhetskåta och tror sig ha hittat ett nytt sätt att för oväsen så folk ska bry sig om dem. det absolut bästa vore ju om folk barakunde ge fan i att lyfta ett ögonbryn åt dem så de antingen gav upp och betedde sig som folk eller försökte lite hårdare och faktiskt tog livet av sig. buhu vad okänslig jag är och driver med suicidala människor, men se här, det är inte mitt problem, det är ditt prolem. så åter till historien. tragiskt nog så tror säkert dessa stackare att de faktiskt gör något nytt och fantastiskt. om de studerade modern historia så skulle de efter ett ögonblick, eller kanske några ögonblick(vissa av dem är rätt puckade) inse att det som de försöker genomföra har gjorts tusentals gånger tidigare. tonåringar har alltid var en s.a.s. pain in the ass. i alla fall de som prompt ska vara annorlunda, och gärna skriker det högt omkring sig. deras revolution har redan rest sig, slagits ner och dött ut i ett par omgångar. anledningen är att de flesta växer ur den fasen, de som inte gör det finns alltid kvar för att värva nya friska ynglingar. några försöker alltså om och om igen, medan några inser att det inte är lönt, eller ens någon idé. det som är intressant är ju att de osm försöker om och om igen måste ju ha någon typ av hopp. någon typ av hopp om att de som 40åringar, med bleknade tatueringar och hängade bröstvårtspiercingar, ska vara ledare i den nya revolutionen som skall slå igenom och tvinga svenssonfolket på knä.
om jag kudne skulle jag gärna vara med när en av dessa 40åringar helt plötsligt inser att deras tid är förbi, deras tåg har gått, båten har lämnat kajen, lammen har tystnat. när de inser att de kanske skulle ha utbildat sig, skaffat ett vettigt jobb, försökt växa upp, kanske börjat förbereda sig på att dö, som alla andra i sina små söta radhus(se jag lyckades smyga in mitt eget förakt mot ett svenssonifierat liv).
det mest tragiska av allt detta är att de säkert tror att de gör någon skillnad, att de faktiskt kan förändra något. suck, vad är det för fel på folk. DU! ja, just DU!! DU kan inte göra någon skillnad. så länge du inte har en vilja av stål och en ekonomi som ett mindre u-land(jag vet de har rätt dålig ekonomi, men ett helt land kan ändå skrapa ihop lite pengar) så kan du faktiskt inte göra någon större skillnad. eller om du heter nelson mandela...
den typen av människor som faktiskt kan göra någon skillnad finns inte längre, de dränks i massan och försvinner. eller så låser vi in dem på psyk. ärligt talat, vad skulle vi göra me dnågon som hävdade at han var guds son? jodå vi skulle låsa in fanstyget och pumpa honom full med lugnande. inte för att jag på något sätt är religiös, få inte för er saker nu. men uppenbarligen var det en kille vid namn Jesus som fick för sig en del, och han hade en viss påverkan kan man väl säga. men sånt folk finns inte längre, de får inte plats längre. jag behöver dem inte i alla fall, jag har de trätt bra som jag har det. jag behöver inte frälsas från ngåot, eller räddas undan något förtryck. jag har ingen plats för en ny messias i mitt liv. och jag har en stark känsla av att de flesta håller med mig här. så alla dessa små idioter som tycker att man ska "våga vara annorlunda" , ni behövs inte, ni tar bara upp plats som kunde användas på bättre sätt.
sen vill jag vända mig mot deras slagord. "våga" vägra vara normal? vad fan handlar de tom, det handlar inte om att våga. det handlar om att man vill att folk ska lägga märke till en. det brukar vi normala människor sköta genom att vara trevliga, intelligenta eller intressanta på andra sätt. inte genom att se ut som ett miffo. vill jag att folk ska vända sig om på stan när jag går förbi så tar jag bara på mig en tröja som det står "what about all the GOOD things Hitler did", inte för att jag har en sån tröja. men det krävs liksom inte mer. men jag har ingen större lust att få folk på stan att lägga märke till mig. jag är rätt nöjd som det är. jag vet vilka som jag vill ska lägga märke till mig och de gör det utan att jag spökar ut mig som en uteliggare.
de flesta tonåringar skulle hävda att jag avfärdade dem som osäkra små kräk som inte vet något om livet. och sen skulle de säga något som att bara för att de är yngre så betyder inte det att deras åsikter inte har betydelse. vilket är sant, om de hade vettiga åsikter som faktiskt var intressanta. inte samma skit som tonåringar/ungdomar alltid brölat om.
jag känner att jag skulle kunna håll apå länge till med detta, men det börjar redan bli för långt. så jag avslutar nu genom att säga:
jag vill inte har era åsikter, jag behöver inte er, jag har inte plats för er, vi har inte plats för er, väx upp eller hoppa framför tåget...
dagens visdomsord: i am shrek, shrek is me
posted by b_luthman at 1:04 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home