är det legitimt att ogilla utbytesstudenter?

ja.

och nu ska jag förklara varför. som svensk har man lärt sig att människor med engagemang och drivkraft är annorlunda. människor som vill uppleva mer än den grå vardagen i vårt dagliga liv, är utbrytare ur vår fantastiska tristess. ungefär som den där grannen som är så jävla trevlig hela tiden, trots att det är måndag i oktober och regnet vräker ner. annorlunda på det sättet. på det där påträngande, störande sättet.

vi blir väl alla illa till mods när vi träffar på dess amänniskor, de där som tar för sig av det som världen erbjuder, som det vi själva redan hade inte var gott nog. det är dessa människor som blir utbytesstudenter, de som faktiskt vill lära sig mer om sin omvärld, för att därigenom bli mindre intoleranta och förstå andra människors tankesätt. ska det vara något det?

men eftersom jag som svensk till konstitutionen är sådan att jag är misstänksam mot det som är annorlunda mot det jag är van vid, och ogillar förändringar i min vardag, så blir min naturliga reaktion närjag hör någon i min egen ålder stå i kassan i den lokala mataffären och tala franska, att bli lite ogillande. tanken slår mig, vad gör DU, HÄR??
passar det inte i frankrike längre? jag förstår i och för sig att de vill komma till sverige, men jag vill liksom bara att de ska vilja komma till sverige, inte faktiskt komma till sverige.

och hur kan det då vara berättigat att ogilla dessa människor som bara vill bli bättre människor och förstå sin omvärld?

därför att jag är sån! om jag försökte få en homosexuell person att bli hetrosexuell, skulle jag bli ankalgad för diverse olika saker. om jag försökte få en kommunist att bli moderat skull ejag troligen bli anklagad för at hindra någons frihetsutövande.
varför ska då jag behöva förändra min syn på utbytesstudenter? är inte det att inkränka på min frihet att ogilla andra människor. det är ju inte direkt så att jag slår alla utbytesstudenter jag ser, även om säkert hälften av dem förtjänar det.
jag går bara och ogillar dem lite tyst. är det så farligt??
även om jag blev övertalad att de också är människor ksulle jag nog i slutänden inte tycka om dem ändå. de gör mitt liv svårare, jag känner mig tvungen att faktiskt göra något av mitt liv när det tränger sig på med sitt engagemang och sin agrssiva vänlighet.
jag trivs i min tristess!!
fast det gör jag ju egentligen inte, jag vill ju vara precis som de, jag har bara inte ork, eller engagemang nog att göra det. vilket antaligen är anledningen till att jag ogillar dem, de står för det koncept jag vill vara en del av, men aldrig riktigt tar del av. en verklighet som jag också vill uppleva men inte tar steget ut i.

är det så det är?
eller är de helt enkelt bara sämre människor?

dagens visdomsord: utan toapapper, blir det stopp i duschen...